Då var det dags att summera årets fjärde månad. Här är en drös snabbrecensioner av plattor vi lyssnat på under april.
Diet Cig – Swear I’m Good At This
FUZZPOP New York-duon Diet Cigs efterlängtade album Swear I’m Good At This bjuder på punkig och charmig fuzzpop med finurliga texter. Alex Luciano har en intensitet i rösten som är svår att värja sig emot och fastän att det här inte är banbrytande på något sätt så är plattan en mycket stabil debut. 7/10
Fionn Regan – The Meetings of the Waters
FOLKPOP Irländaren Fionn Regan tillhör den sömnigare varianten av indie/folk-artister, och alla som nån gång besökt ett Starbucks-café kan föreställa sig hur musiken på The Meetings of the Waters låter. Tråkigare än Radiohead, mer slätstruket än Bon Iver och en muntrare variant av Damien Rice och Rufus Wainwright. Ganska fin bakgrundsmusik och visst innehåller plattan en del spår som sticker ut (”Cape Of Diamonds” är till exempel riktigt bra), men för det mesta är det ganska jämntjockt och beiget. 4/10
Arca – Arca
ELECTRONIKA Årets kanske mest pretentiösa platta hittills är signerad Alejandro Ghersi eller Arca som venezuelanen kallar sig när han gör musik. Lika delar sakral konstmusik och skruvad elektronika ligger som grund för albumet som, trots att det växer väldigt mycket för varje lyssning och innehåller att par riktigt sublima spår, vill lite väl för mycket för sitt eget bästa. 6/10
Lydia Ainsworth – Darling of the Afterglow
POP På gränsen mellan eterisk pop och arty elektronika hittar vi kanadensiska Lydia Ainsworth som med nya albumet tar steget mot ett mer lättlyssnat sound än tidigare. Ainsworths klassiskt skolade bakgrund genomsyrar dock fortfarande musiken, och någon listklättrare lär hon inte bli trots riktigt starka låtar som exempelvis ”Into The Blue” och ”Ricochet”. Covern på uttjatade ”Wicked Game” kunde vi däremot klarat oss utan. 7/10
Ellen Arkbro – For Organ & Brass
ORGELMUSIK Stockholmsbaserade Ellen Arkbro använder sig bland annat av en orgel från 1600-talet på sin nya platta For Organ & Bars (inspelad på plats i St Stephanskirche nära Berlin). Ljudbilden är långsam, reflekterande och ger lyssnaren tid att sjunka in i musiken. På skivan möts orgel, horn, tumba och trombon – tillsammans bildar dessa element en sakral helhet som skänker stillhet och lugn. Resultatet är imponerande. 8/10
Wedding – Mania Whatever
LO-FI-POP Weddings skeva pop återskapar Alex Chiltons trasiga melodier för en ny generation. I all sin enkelhet, formad av klassiska indieelement, bildar Mania Whatever en oemotståndlig helhet. Flera låtar hämtar sina melodier från 60-talet och ”I Can’t Be Late” är ett av de bästa exemplen. Stockholmsbolaget Maternal Voice har gjort ett riktigt fynd. 8/10
Shamir – Hope
INDIEROCK Shamir gjorde stor succé med debutalbumet Ratchet 2015 – en dansant och elektronisk popplatta som tog världen med storm. Efter skivbolagsstrul och att ständigt bli styrd, tröttnade Las Vegas-sonen på musiken. Vändningen blev att göra allt själv och sedan släppa materialet helt utan uppbackning. Slutresultatet kan beskrivas som småtrevlig lo-fi-pop. Inget märkvärdigt, men det är mycket möjligt att nästa album blir mästerverket som alla hoppas på. 6/10
Ulver – The Assassination of Julius Ceasar
AVANTPOP Efter ett antal mer experimentiella släpp är The Assassination of Julius Ceasar så nära det går att komma ett popalbum i Ulver-sammanhang. Ljudmattorna är snygga, färgade av bland annat new wave och psychrock, och idérikedomen är som vanligt hög, likt ambitionsnivån. Men den här gången blir resultatet något lidande av norrmännens bristande förmåga att skriva minnesvärda melodier. 5/10
Lillie Mae – Forever and Then Some
BLUEGRASS Forever and Then Some är visserligen Lillie Maes debutplatta. Men trots detta faktum är det svårt att säga att Lillie Mae är någon debutant. Hon har nämligen varit väldigt aktiv på bluegrasscenen och även spelat i Jack Whites liveband, så musikalisk erfarenhet har hon gott om. Med andra ord var det på tiden att hon fick ge ut ett album under eget namn. Det är en skiva som förmedlar känslor, steel guitar och förhållandevis välskrivna texter. En bra debut i countrygenren där spåret ”Honky Tonks and Taverns” skiner starkast. Den håller inte absoluta toppklass, men lovar mycket för framtiden. 7/10
Extremity – Extremely Fucking Dead
DEATH METAL Ja, albumtiteln är mer än lovligt lökig, men låt dig inte luras av den. Semilegendarerna, sångerskan Marissa Martinez (ex-Repulsion, Cretin) och gitarristen Aesop Dekker (ex-Agalloch, Vhol), har tillsammans med basisten Erika Osterhaut och trummisen Shelby Lermo skapat en superb dödsplatta som blandar retro med nutid och sannolikt kommer att finnas med på många årsbästalistor i december. 8/10
Angaleena Presley – Wrangled
ROCK Angaleena Presleys förra album, American Middle Class, var ett av 2014 års bästa album. Mörkt, välspelat och välskrivet. Men nu har något hänt. Inte för att hennes nya alster Wrangled är dåligt, men inte är det i närheten av föregående. På tok för spretigt är vad det är. Det är både rock, riktigt gammal Hank-inspirerad country och ibland även ren pop. Vissa spår är bra, men överlag är det lite väl ojämnt. 4/10
Küken – Before We Call The Cops
PUNK Kükens debutalbum var full av oldschool punkrock av den sort som gjorts sen Radio Birdman och Dead Boys tog sina första ackord. Det nya albumet är mer av precis samma sort. Kanske inte riktigt lika starkt men fortfarande fruktansvärt bra. 7/10
Vampire – With Primeval Force
DEATH METAL Vampires debut hade svårt att leva upp till hajpen. På den lite mer svartmetall- och Tribulation-doftande uppföljaren har bitarna dock fallit på plats. Här finns visserligen ingen ”Howl from the Coffin” eller ”The Fen”, men debutens få riktiga toppar har bytts mot en betydligt högre genomsnittsstandard. Faktum är att bandet nu tveklöst tillhör det allra bästa Hårdrockssverige har att erbjuda. Imponerande! 8/10
Husky Loops – Husky Loops EP
POSTPUNK Eftersom tre av fyra låtar har släppts förut så bjuder Husky Loops debut-EP inte på mycket nytt. Men har man missat bandet är det här släppet en utmärkt introduktion. Fyra låtar med egensinnig postpunk i en stil som påminner om andra grymma samtida brittiska band som exempelvis Yak och Fans. 7/10
Incubus – 8
ALTERNATIV ROCK När ett band utlovar ett ”tillbaka till våra rötter” är ögonrullningen inte långt borta. Incubus lyckas dock med detta uttjatade löfte och lyfter upp den stil vi alla lärde känna och älska, samtidigt som de smidigt blandar in ett nytt sound. Det här är i princip bandets bästa platta på 10 år. 7/10
Jesper Lindell – Little Less Blue
SINGER/SONGWRITER Det finns musik som är genomproffsig men utan att beröra det minsta. Jesper Lindell bockar av de flesta americana-referenserna, First Aid Kit körar, men slutresultatet saknar all form av särprägel eller personlighet. Produktionen är minst sagt anonym och det finns inget som utmanar. Little Less Blue hade kunnat snurra på skivtallriken i veckor utan att fastna. Singeln ”Moving Slow” är undantaget. 4/10
Tigerwine – Die With Your Tounge Out
HARDCORE Tigerwine visar stolt upp influenser från hardcore-band som Comeback Kid och First Blood samtidigt som de blandar in element från den just nu så populära 90-tals-grungen, men framförallt en härlig touch av nu-metal. De lyckas på så sätt släppa en av årets bästa hardcoreplattor. 8/10
Isotopes – 1994 World Series Champions
PUNKROCK The Simpsons-inpirerade bandet Isotopes väljer med nya plattan att ta den lätta vägen ut. Helt okej punkrock, men inget som sticker ut. Man rycker på axlarna och tänker ”ja, det var väl bra”. Ungefär som ett soundtrack till en familjefilm från 2003. 4/10
Morbid Flesh – Rites of the Mangled
DEATH METAL Barcelonakvintettens andra album känns fräscht, trots sina genrehistoriska flirtar. Stundtals påminner de om Carcass mest vitala dagar. De sju spåren är varierade och bandet tycks ha engagerat sig mer än genomsnittet för att hålla det hela intressant. Rites of the Mangled torde tilltala i stort sett alla dödsdiggare, oavsett om en föredrar melodisk, teknisk eller gammal hederlig death metal. 6/10
Rain 910 – Till Death Do Us Part
HIPHOP En farlig blandning mellan ”milliennial-R&B” och old school hiphop där Bloods vs Crips är huvudtemat, som en sorts dålig flirt till 90-talet. Ibland funkar det riktigt bra, men på vissa låtar skär det sig lite väl mycket. Det intressanta går snabbt över. 5/10
Yorkston/Thorne/Khan – Neuk Wight Delhi All-Stars
CROSSOVER-FOLK Samarbetet mellan gitarristen och sångaren James Yorkston (East Neuk of Fife), basisten Jon Thorne (Isle of Wight) och sarangispelaren Suhail Yusuf Khan (New Delhi) har nu resulterat i ett andra album. Liksom det förra handlar det om crossover-folk som sammansmälter krautrock, jazz, keltiska ballader och nordindisk klassisk musik. Här blandas finstämdhet och larm, gammalt och nytt, öst och väst till en helt unik enhet. Den nästan sexton minuter långa ”Halleluwah” är såväl dramatisk som drabbande. 7/10
Timber Timbre – Sincerely, Future Pollution
NEW ROMANTIC Kanadensiska Timber Timbre återuppfinner sig själva än en gång och levererar distinkt syntpop som om det vore 1982. Bitvis låter albumet lite väl mycket som en skamlös Scary Monsters-ripoff, men Bowie är ju saknad, så det är förlåtet. Även Talking Heads avant-funk och Nick Caves gothrock hörs eka genom den retrobetonade produktionen. Albumets höjdpunkt ”Moments” mynnar ut i ett bisarrt outro, som lyckas kombinera ett psykedeliskt gitarrsolo med soundtracket till Midnight Express på ett alldeles enastående vis. 6/10
Possession – Exorkizein
BLACK METAL Första demon His Best Deceit var lovande. EP:n Anneliese kom ett halvår senare och saknade magin från demon. Strax efter andra ep:n 1585-1646 lämnade sångaren Mestema bandet. Basisten V. Viriakh lämnade över sitt instrument till en ny medlem och greppade själv micken. Medlemsbytet tycks ha varit tändvätska, för på sin fullängdsdebut känns Possession riktigt lovande igen. 6/10
Ruin – Drown in Blood
DEATH METAL Phelan i Kalifornien verkar vara lika spännande som de ökenstäder som dyker upp i serier och filmer; en raksträcka som plötsligt kantas av bostäder och den nödvändigaste servicen. Ruin sägs ha grundats i staden redan 1991, trots att detta är deras debut. Och det känns verkligen som att Ruin är kvar i 90-talets början. Lite småkul, men inget som lockar mer än tillfälligt. Det finns många som gör detta bättre. 4/10
Joep Beving – Prehension
PIANO Få skivbolag är så ikoniska som Deutsche Grammophon. I sju årtionden har etiketten varit synonym med klassisk musik av absolut högsta kvalitet. Att deras nyförvärv, holländske Joep Beving, har gudabenådade förmågor är därför självklart. Känsla och teknik är i total harmoni och Prehension får en att fundera på om det behövs andra instrument än piano i världen. Det enda som inte funkar är tidpunkten; hans kompositioner är perfekta för regniga höstdagar, men rimmar illa med purkande vår. 9/10
Horseface – Jääkausi
INDIEROCK Umeåbaserade Horseface är inte helt lätta att kategorisera, men det känns logiskt att dra paralleller till det tidiga 80-talets postpunk. The Raincoats eller Young Marble Giants borde vara personliga favoriter. Samtidigt är musiken – finskan sätter sin prägel – befriad från uppenbara referenser. Rytmerna står i centrum, produktionen är öppen och samtliga låtar präglas av en inspirerande nyfikenhet. De västafrikanska influenserna ger den sparsmakade produktionen liv och energi. 8/10
