När gamla favoritband släpper nytt är risken för besvikelse den eviga nageln i ögat. Hur har exempelvis personkemi, friktioner och dynamiken de olika bandmedlemmarna emellan utvecklats i takt med att de åldrats? Ska de kopiera gamla framgångsrecept eller försöka återskapa sig själv som något nytt; något som kanske rentav resonerar bättre med samtiden?
Av någon mystisk anledning släpper 90-talshjältar som The Jesus & Mary Chain, Ride och Slowdive samtliga nytt inom loppet av ett par månader. För varje lyckat försök finns ännu fler misslyckanden, men Slowdive tycks ha åldrats som ett fint vin; deras återkomst tillhör definitivt de starkaste på mycket länge.
I deras fall verkar det som att de olika influenserna; alltifrån Neil Halsteads förkärlek till folk till mer ambienta, atmosfäriska inslag fortfarande faller på plats av sig själv. Det gör också, åtminstone upplever jag det så, att de har ett lite varmare sound än många andra av de band som klungas in i den så ökända shoegaze-beteckningen.
Skillnaden mellan tidiga låtar som ”Avalyn” och ”Catch the Breeze”, vilka fortfarande finns kvar i bandets liverepertoar, och det nya materialet är inte nödvändigtvis monumental; produktionen är givetvis betydligt modernare nu, men allt de har släppt tycks även ha ett tidlöst skimmer över sig.
Albumets första smakprov, ”Star Rover”, är det svagaste spåret i relation till övriga låtar. Samtidigt förstår jag varför de valde att släppa den först. Med sitt krautsound påminner den lite om DIIV och andra nyare band som är tydligt influerade av shoegaze-genren.
”Sugar for the Pill”, som delar gitarrmotiv med ”No Longer Making Time”, känns däremot både eftertänksam och intuitiv på samma gång; som att den introducerar en ny, spännande sida av bandet medan låtar som ”Slomo”, ”Don’t Know Why” och ”Everyone Knows” känns mer arketypiskt shoegaze med drömska ljudväggar och transcendentala crescendon.
I sin helhet är Slowdive alltså ett album som både visar upp ett band som vi älskar, men även hur de låter såhär tjugo år efter sin första existensperiod – det finns både en igenkänningsfaktor och en nyfikenhet – och kanske är det därför som verket är så mästerligt.
[Dead Oceans, 5 maj]
