För någon vecka sedan förärades HYMN priset Simba Media Award för vår oberoende musikjournalistik.
Jag måste recensera Gessles nya, kände jag direkt när jag fick veta.
Per Gessle. Mannen som i podden ”Snedtänkt” – i ett parodiskt avsnitt om ”Söderromantik” – lite hånfullt utmålas som själva anti-tesen till det bohemiska Södermalm; ”en helt vanlig kille från Halmstad, som dessutom bor på Strandvägen!”. Han som enligt rykten samlar på Ferrari och H-D. Killen som rotar i fickorna efter växel och hittar en miljon eller två.
Mer affärsman än musiker, fnyser somliga. Musiker ska ju lida. Alkoholiserade ska de sitta vid en bar och dricka sprit och hitta inspiration i alltings meningslöshet. Man har liksom blandat ihop den generella musikerrollen med hård livsstil.
Och sitter musikerna inte i baren och slirar ska de vara tysta och hemliga. Som Lars Winnerbäck. Som händelsevis sjunger duett med Gessle på singeln ”Småstadsprat”. En väldigt fin liten låt, som begåvats med en ofattbart sorglig, animerad video.
Men om vi bortser från ovan nämnda video, så verkar Per Gessle inte lida så mycket. Utåt sett i alla fall. Trots (eller tack vare) det är Halmstadssonen en av Sveriges största musikframgångar någonsin. Med Gyllene Tider. Med sig själv. Med Roxette. Om alla andra är Bajen så är Gessle Djurgården, AIK, Bayern München, Manchester United. Gilla det, eller inte. Men så är det.
Och nu har Per Gessle börjat med country. Ja, det är sant. En vacker natt är full av amerikansk inspiration. Pedal steel, fiol, dammiga cowboys som rider barbacka mot en orange solnedgång. Det är inte Nissan och Tylösand längre: det är Grand Canyon och Mississippi. Bönor i tomatsås och en roadkill från Road 66. Hela team-Gessle (Christoffer Lundquist, Clarence Öfwerman, m.fl) reste till Nashville för att spela in, och det hörs på skivan.
Fast det är också fortfarande väldigt mycket Per Gessle. Det sjungs om småstadsliv och att bli förälskad över några glas rosé. Det är upphöjd vardag, vanlig vardag, alltid vardag. Därför är En vacker natt i någon mån en fortsättning på Mazarin; Per Gessles glimrande skiva från 2003 som bl.a gav oss visselhitten ”Här kommer alla känslorna…”. Från att ha gjort valpiga mesballader på den självbetitlade debuten 1983 och på Scener 1985 (och lökig radiorock på engelska 1997), bottnade Gessle plötsligt i sig själv på Mazarin. Det var en skiva bara, rakt upp och ner, utan krumbukter, och just därför så bra. Mycket kärlek, en del sorg, oändligt många fina melodier, sedvanliga gränsfall till texter. Jag älskade det då, jag älskar det fortfarande.
En vacker natt är alltså en Nashville-doftande platta. Samtidigt hade det, som sagt, inte varit Gessle om den inte också var väldigt jante (eller om den inte innehöll en låt som heter ”Tittar på dej när du dansar”). Ett par av skivans åtta spår är klassisk gitarrpop med endast små, obetydliga spår av amerikanisering. Och det är synd. För det är i mer renodlade låtar som ”Småstadsprat”, ”Min plats” och ”Far Too Close” (skivans enda engelskspråkiga låt, med Savannah Church på sång) – när pedal steel, fiol och det stora vemodet får tävla om uppmärksamheten – som skivan verkligen bränner till. Då får vi för en stund lyssna till en Per Gessle som vi inte riktigt känner igen. Det är väldigt befriande. Och vackert.
”Första pris” fungerar fint som mellanting; Helena Josefsson sjunger bättre än någonsin och allting mynnar ut i något slags präriedisco. Men sedan kommer ”Enkel resa” och ”Allt gick så fort”, och jag fattar ingenting. Och jag börjar tänka hädiska tankar; jag börjar fundera på hur det skulle låta om Per Gessles nya duettkompis Lars Winnerbäck hade gjort hela den här skivan. Hade det blivit mer personligt, mer stringent då? Hade ”Några glas rosé” bytts mot en fyra JB? Hade Lars blåst hårdare på elden? Fyllt hela brasan med nyponbuskar?
Men sen tänker jag att det är som det ska. Att Per Gessle alltid kommer vara just Per Gessle, och nu har Per Gessle åkt till Nashville och gjort sin mest radikala egna skiva hittills. Den på Söder så avskydda affärsmannen har om inte lämnat, så i alla fall tittat ut ur sin comfort zone. Det känns fint på något sätt.
[Space Station 12, 28 april]
