Feist – Pleasure

Feists senaste album Metals var till stor del en motreaktion på succéalbumet The Reminder från 2007. Leslie Feist hade slagit igenom på bred front med skivan och var emotionellt utmattad både av skapandeprocessen och den lite oväntade kommersiella framgången.

Detta resulterade i en över två år lång paus från alla former av musikskapande där hon grubblade över om hon överhuvudtaget ville fortsätta göra musik. När hon väl återvände var det med en större, tyngre och betydligt mer atmosfärisk skiva än föregångaren. Metals var en helt ny inkarnation av Feist där popmusiken tilläts sväva mellan jazz och blues, och där hon inte tycktes värja för kaotiska infall.

När det nu har passerat sex år sedan Metals släpptes har Feist återigen genomgått en liknande process. Turnerandet som följde skivsläppet tröttade ut henne, tvingade henne till en längre paus från musiken och fick henne återigen att angripa sin musik från ett helt nytt perspektiv. Och visst är Pleasure på sätt och vis en motreaktion på Metals, men inte nödvändigtvis en lika radikal sådan som det först kan verka.

De komplexa och storslagna arrangemangen från föregångaren är försvunna och återstår gör endast en sparsmakad, avskalad samling låtar. Feist fortsätter dock på den inslagna vägen, men istället för att utveckla ljudbilden ytterligare så väljer Feist och producentkollegerna Mocky och Renaud Letang att skala av så mycket som det går tills bara skelettet av låtarna återstår.

Musiken är inte bara avskalad i den mening att den är lågmäld, utan även så till vida att den knappt känns färdig. Medvetet skissartade idéer med till synes lösa strukturer som sakta vecklas ut till fullskaliga låtar.

På flera ställen har skevheter lämnats orörda, som exempelvis i ”Century” när låten klipps av abrupt som om mixningen blivit fel eller de vibrerande rösteffekterna på ”Baby Be Simple” som först nästan låter som en skorrande högtalare. Dessa högst medvetna stilgrepp skapar en jordad och intim känsla, samtidigt som den råa och bångstyriga lo-fi-karaktär låtarna åtar sig påminner en hel del om PJ Harvey.

Trots de skissartade låtstrukturerna känns låtarna aldrig ofullständiga. Pleasure är en skiva som tar lite tid att hitta in i. Men om man ger den tid så kommer man att belönas. Den kryllar av små fina detaljer och sakteligen börjar bitarna falla på plats.

Inom den lågmälda formen för plattan tillåter sig Feist att sväva ut precis lagom mycket för att hela tiden hålla lyssnaren på tå. Den tillbakahållna soulen i ”I’m Not Running Away”, den pulserande elektroniken och Colin Stetsons mysiga saxofon som ligger och puttrar under ytan i ”The Wind”, eller den återkommande manskören som lyfter låtar som ”A Man Is Not His Song” och ”Any Party” ytterligare en nivå, är alla exempel på smått fantastiska komponenter.

Då och då kommer små stilbrott som bryter av mot det övriga (onekligen placerade på skivan med en viss glimt i ögat). Jarvis Cockers monolog mot slutet av ”Century” känns malplacerad men är tillräckligt anspråkslös för att kunna passera relativt obemärkt förbi och Mastodon-samplingen i ”A Man Is Not His Song” fyller sitt syfte som en i det närmsta övertydlig poäng på låtens innehåll.

Det går att dra en tydlig linje mellan sättet Feist skapar sin musik på och det ständiga sökande efter tillfredsställelse som genomsyrar skivan. Som titeln indikerar handlar skivan till stor del om njutning i olika former, eller kanske snarare sökande efter njutning, men även om hur tillfredställelse så fort det uppnås ersätts av begäret efter en ny kick. Eller som Feist uttrycker det i titelspåret ”We know enough to admit, It’s my pleasure and your pleasure! That’s what we’re here for!”. En total kompromisslöshet i sökandet efter slutgiltig tillfredställelse, trots den uppenbara vetskapen om att sökandet aldrig kommer att ta slut.

Det finns något väldigt fint i att Feist följer upp den poppiga genombrottsskivan The Reminder med två långsamma, genomtänkta långkok till plattor utspridda över ett decennium där hon gör precis vad som faller henne in. Pleasure må knappast vara en bra introduktion till den nytillkomne Feist-lyssnaren, men som ett ytterligare steg i en förhoppningsvis lång musikgärning är den onekligen intressant.