Foto: Nathalie Pentler/ROCKFOTO
Jag såg Frances när hon körde ett mycket trevligt gig i den sista sommarhettan på Popaganda i fjol. Hon nämnde under sin konsert att en platta var planerad till det följande året, vilket jag självfallet noterade i blocket.
För ganska exakt en månad sedan blev det äntligen dags för albumet att nå oss suktande musikälskare. En platta som var ibland riktigt bra, men också lite ojämn. En ojämnhet som jag helt och fullt skyller på teknik; typ MacBooks som stökade runt med de där annars så vackra pianoackorden.
Löningsdagen den 25 april blev det återigen dags för Frances att inta en svensk scen. Denna gången på Nalen i Stockholm. En mycket vacker konsertlokal som dessutom är skådeplats för en stor bit underbar historia rörande svenskt musikliv.
Väl där insåg jag att konserten var planerad att genomföras med sittande publik. Stolarna pekade mot en scen där det enda som syntes var ett piano. Perfekt tänkte jag. Inte en silvrig burk från Kalifornien i sikte.
Det som jag önskat och hoppats när jag såg scenen var också precis det som utspelade sig. Frances spelade sina låtar helt utan backning av annat än sin stämma och sitt piano. Precis på det sättet som hennes musik, i mina öron, är menad att framföras.
Visst är själva musiken inte helt fantastiskt spännande. Den är inte unik eller nyskapande. Men musik behöver inte vara det. Ibland kan den bara få vara fin och alldeles utmärkt som en booster för välmåendet. Hon har en sång som heter just ”Cloud 9”, vilket är den plats hon, tidvis, för mig till. Även om The Temptations kanske passade begreppet bättre så är Frances take vackrare.
Dessutom var hon en riktigt charmig artist där bakom pianot. Skämtade hej vilt och gav Sverige en hel drös komplimanger. Starkt jobbat med tanke på att april i Stockholm, till skillnad från Frances, enbart bjöd på grå toner och kyla.
