Jag önskar att jag höll The Unicorn som mitt absoluta favoritalbum genom tiderna. Tänk att vid ett av dessa tillfällen när tidernas album dryftas, när Miles Davis, John Coltrane, Bob Dylan, The Clash, The Rolling Stones och The Beatles nämns som självklarheter, att då lika självklart få nämna Peter Grudzien.
När det sedan är dags att besvara frågan om vem fan Peter Grudzien är, kan jag lika självklart proklamera att Grudzien minsann är en förgrundsgestalt inom New Yorks gaycountry-scen samt en pionjär inom den psykedeliska countryn. The Unicorn är nämligen inget annat än det första psykedeliska country-konceptalbumet någonsin. Det är inte otänkbart så att det också är det enda, men det hör inte hit.
Nu är inte The Unicorn riktigt världens bästa album, tyvärr. Utan ofta mer intressant i teorin än i praktiken. Med detta inte sagt att det är ett dåligt album, för här finns klara toppar som gör det till en lyssningsvärd platta. Helheten är dock spretig, långtifrån lika stark som en del av fragmenten där det på allvar bränner till.
Att påbörja en text om den här plattan utan att ge någon form av bakgrund känns dock tveksamt, då merparten av människornas förkunskaper om den psykedeliska countryn och Grudzien är bristfälliga. Albumet The Unicorn är skrivet, framfört (med ett enda undantag) och producerat av Grudzien själv. Som ett enmansband med en förkärlek till signalgeneratorer och förvrängda ljud spelade Grudzien in dessa låtar mellan 1960-1974.
1974 gavs låtarna ut och marknadsfördes av upphovsmannen som ett konceptalbum. Exakt vad konceptet går ut på har jag inte helt begripit, men tematiken i texterna kretsar kring döden, rymdvarelser, hillbillys och enhörningar. Albumet pressades i 500 exemplar och distribuerades av Grudzien själv, som delade ut det till homosexuella singelkillar på barer i New York. Häromåret bestämde sig Subliminal Sounds för att återge albumet på vinyl i ytterligare 500 exemplar, och det är ett av dessa exemplar jag har i min ägo.
I nyskrivna liner notes som finns med i konvolutet, författat av Grudzien själv, framgår att hans främsta musikaliska influenser är Wagner, Tjajkovskij, Franz Liszt, Hank Williams, Johnny Cash och Bob Dylan. Dessa influenser går absolut att urskönja i det särpräglade sound Grudzien förmedlar.
I dessa liner notes framgår det också att Grudzien och hans vänner blev klonade under 70-talet och att han själv har träffat på dessa kloner av sig själv. Det oroar Grudzien att en del att dessa kloner av honom går runt på jorden med samma DNA och fingeravtryck. Denna oro för sina egna kloner går också att hitta i soundet hos Grudzien, som måste ha en av de mest hemsökta och jagade röster jag någonsin hört på skiva.
Plattan inleds med ett pianointro på 49 sekunder, som tillhör bland det mest drabbande och vackra på hela albumet. Dock är det just dessa 49 sekunder som är det enda undantaget jag nämnde ovan, då introt är inspelat av en vän till Grudzien som han har glömt namnet på. Efter introt följer titelspåret, en i grunden rätt traditionell Williams-influerad bagatell, filtrerad genom Grudziens demoniska mörker. Även denna hör till albumets finaste stunder.
Efter en stark inledning dröjer det tyvärr ett tag innan det riktigt bränner till igen. Låtar som ”White Trash Hillbilly Trick”, ”Queen of All the Blue-Eyed” och ”Private Battle” är så förvirrade och taffliga i sitt framförande att endast en medkännande familjemedlem kunnat applådera resultatet. Det är som sagt intressant hela tiden, men inte alltid bra.
I ”Broken Bottle-Glass Sidewalks” hittar Grudzien en ton där det bränner till på allvar. Här lyckas han vara intressant, förvirrad och hjärtskärande samtidigt. När hans begränsade röst spricker i raderna ”If I had the money, I’ll be flying home” är det helt omöjligt att inte beröras.
B-sidan består mestadels av förvrängda ljud som skapats med signaltransistorer, instrumentala spår och hotfulla texter om den annalkande domedagen. Som helhet betraktad rör det sig om en mycket förvirrad skapelse, innehållandes några helt fantastiska toppar, men också avgrundsdjupa dalar. Vem vet vad Grudzien lyckats åstadkomma om han fått lite vägledning i studion, om någon hjälpt honom att sortera alla intryck och få ner idéerna till en sammanhållen helhet.
Enligt myten uppträder han fortfarande sporadiskt ibland. Kanske är det dags för en kulturgärning likt den Okkervil River gjorde för Roky Erickson i och med 2010 års albumcomeback?
