Nordström, Nordström, Nylin och Oskarssons Tusen klassiker är en härlig bok som ”… handlar om alla de utländska böcker, filmer, skivor och tv-program som gjort avtryck i den svenska folksjälen under det senaste dryga halvseklet.” Den har förärats en plats i mitt skithus där jag gladeligen plöjer igenom en tio-tjugo sidor när jag har en stund för mig själv.
Som alltid med den här typen av böcker kan man ha sina invändningar kring vilka filmer, böcker, serier och plattor som valts ut och vilka som saknas. Jag väljer att inte gå in i den frågan alltför mycket, och i egenskap av litteraturvetare och filmkonsument av episka proportioner har jag så mycket att dryfta i dessa avseenden att ingen skulle orka läsa ändå.
I den här texten vill jag egentligen bara avgränsa mig till att diskutera vad jag upplever som en röd tråd, genom bokens urval av musik från 70-talet: Vad har egentligen den symfoniska rockmusiken betytt för den svenska folksjälen?
I slutet av texten kommer jag också att rikta frågor till dig som läsare, som jag inte vet om jag vill ha svar på. Jag undrar om det är okej att jag börjat tycka om 10cc och huruvida Supertramp är en naturlig fortsättning på den bekantskapen. Och om så är fallet, vem fan är jag då? Att frågor som ska ställas i slutet nu redan har ställts är inte att betrakta som en spolierande metainledning, utan ett retoriskt grepp och en programförklaring. Vill du inte diskutera dessa frågor avråder jag dig från att läsa färdigt.
När anakronismer som Electric Light Orchestra, Yes, The Moody Blues, Steely Dan, Supertramp och 10cc placeras i en bok från 2012 börjar frågorna hopa sig i huvudet på mig. Jag känner mig som Henrik Schyffert när han i sitt försvarstal raljerar över Lucas Modyssons låtval ”I Want To Know What Love Is” av Foreigner, i den berömda hångelscenen i filmen Fucking Åmål. Jag vet inte hur jag ska tolka det hela, som ironi eller gravallvar? För i den värld jag kommer ifrån är det endast med ironi eller gravallvar du kan bemöta den progressiva rocken – som på svenska är synonymt med den symfoniska rocken – enligt Wikipedia – alltså är det sant.
Antingen var du proggrockare som gravallvarligt påstod att Yes var världens i särklass viktigaste band, eller så var du punkare som med grabbarna i Rågsved applåderade virtuosernas död. Är det inte så att historien är det som skrivs retroaktivt, när vi fått perspektiv kring vad som var bra och vad som var dåligt. Skrivs inte historien när vi vet vilka som var vinnarna och vilka som var förlorarna? Och vad gör i så fall Supertramp vid sidan av The Clash i en bok om avtrycken i den svenska folksjälen? Var det inte så att The Clash vann i hela världen?
Jag är fullt medveten om att folk kan slå mig på fingrarna när jag nämner 10cc i samma andetag som Supertramp. Är man riktigt dryg kan man också föra Pink Floyd till bordet, och fråga hur vi ska förhålla oss till dem?
Pink Floyd räknas som progressiv rock men älskas och har älskats av kritiker och folk med förädlad smak i flera decennier nu. Den frågan ger jag mig inte in på här, och detta kan betraktas såväl som ett försvarstal som en bekännelse. Jag har undvikit Pink Floyd också, för att göra det enkelt för mig.
Jag var inte född under det stora kriget, men i dokumentärerna håller jag alltid på punkarna. Ut med det svulstiga och in med det yxiga. Jag har varit så paniskt livrädd för den symfoniska rocken att jag valt att undvika precis allt, för att inte smittas av något jag inte förstår.
Denna bok var för mig tänkt som förströelse och toalettlektyr, men det slutade i katastrof och existentiell ångest. Boken har fått mig att fundera kring den svenska folksjälen, god och dålig smak, rätt och fel. Frågor som jag tidigare haft fastcementerade åsikter kring men som nu ruckas på allvar. Får jag lyssna på Supertramp? Nej nu ska vi väl inte överdriva här, tänker jag.
När jag väl står på den årliga skivmässan i Hägerstensåsen, nära där jag bor, i en heterogen miljö bland människor som är skeptiska till proggrock, vad gör jag då av allt detta? Jag tappar helt intresset för den lista över skivor jag tänkt söka efter, och söker mig istället till några högst suspekta backar där jag trängs med ännu mer suspekta människor, människor med stark betoning på män bör tilläggas.
Jag botaniserar bland The Moody Blues, Steely Dan och lyfter till slut upp en platta av 10cc. Jag håller skivan Sheet Music med ett färgglatt 70-talsomslag vars estetiska kvaliteter prövats hårt av tidens tand. Mannen bredvid mig räcker över tre 10cc-skivor till som han föreslår att jag ska lyssna på. Jag plockar åt mig skivorna och bläddrar vidare.
Efter ett tag föreslår mannen att jag ska köpa en skiva av Supertramp. ”Nej!” skriker jag inte, men tänker. Det var ju precis det här jag var rädd för. Det börjar med 10cc och slutar med att jag rankar flöjtsolon av Jethro Tull. Det är precis samma mekanik som med kriminalitet. Det börjar med snatteri, men slutar med heroin och väpnat rån.
Fan, jag borde aldrig ha tummat på dessa regler. Ändå kan jag inte låta bli, utan jag köper The Dark Side of the Moon och jag köper Steely Dans Aja och jag köper en jävla massa skivor av 10cc av någon outgrundlig anledning. Jag undviker Supertramp och håller mig till den progressiva rock som rör sig i gränslandet mellan okej och nej.
Väl hemma håller jag i mina inköp med en blandning av fascination och avsky. Jag oroar mig för vad som ska hända med mig om jag upptäcker att Steely Dan är världens bästa band. Vem är jag då? Jag bestämmer mig för att börja med 10cc istället, vars arv blivit mindre dryftat med tiden. Det går att urskönja att 10cc var kritikernas kelgrisar på 70-talet, under en kort period. Jag kan dock inte komma på att jag någonsin träffat en enda människa som haft 10cc som sitt favoritband idag, men det kanske blir jag?
Jag släpper ner skivnålen och möts av öppningsriffet till ”The Wall Street Shuffle” och den skräckblandade förtjusningen är total. Herregud så medryckande, så välspelat, vad solot låter Janne Schaffer (?). Herregud vad bra det är, och hur går allt detta ihop? Jag kommer på mig själv med att småle åt stereoexperimenten bandet ägnat sig åt i studion, i en skiva så välproducerad att den måste ha varit audiofilernas våta dröm när den kom ut 1974.
Jag ler, jag diggar och jag njuter av denna lyssningsupplevelse, om och om igen. Det är en själslig njutning och det är ju det som inte går ihop. Virtuoserna har ingen själ, det har punken och Bodil Malmsten lärt mig.
I och med den här texten vill jag gärna få igång en breddad diskussion kring den symfoniska rockmusiken. Vad betyder den egentligen för den svenska folksjälen? Och vad betyder det för mig och min själ att jag just här och nu, just i denna stund, tycker att 10cc i och med albumet Sheet Music för en kort stund var ett av världens bästa band?
