En firad frontman har fyllt 40 och släppt soloskiva. Men mest av allt har han grubblat. I en tredelad intervju följer HYMNs Victor Lundmark med in i huvudet på Peter Morén.
– Jag hade någon period då jag simmade, och så hade jag någon period då jag gick på sådan här hot yoga med min fru.
Hot yoga?
– Det hette Bikram-yoga förut. Men han som grundade det, Bikram, visade sig vara en lite smått galen och otrevlig person. Många som hållit på med så kallad Bikram-yoga har liksom svurit sig fria från honom och hans ledning. Så nu kallar de det bara hot yoga. Det är när man går in i ett väldigt varmt rum.
”Vi har företag och har faktiskt sagt att man får ta ut pengar för friskvård”
Peter Morén har haft olika träningsvanor längsmed tidens gång. Hans fru kallar det ”40-årskris”, men Peter menar att det endast handlar om att hålla igång kroppen. Det senaste är att han skaffat gymkort. En försäljare hoppade fram under ett besök i mataffären. Lockade med PT.
– Vi har företag och har faktiskt sagt att man får ta ut pengar för friskvård, alltså med Peter Bjorn and John.
Friskvårdsbidrag. Skillnaden mellan att jobba på, låt säga, Länsförsäkringar och att vara medlem i ett av 2000-talets bästa svenska indierockband har förmodligen aldrig varit mindre än så.
– Jag tror inte att det är satt i något särskilt system, att det är någon bestämd summa men Björn [Yttling, red. anm.] spelar ju väldigt, väldigt mycket tennis. Tror nog att han drar det på oss. Och han spelar mycket mer tennis än vad jag gymmar, kan jag ju säga. För att han är helt… han spelar mer eller mindre varje dag.
Från träning är steget sällan långt till kost. För flera år sedan slutade Peter att äta kött. Efter många svulstiga BBQ-måltider i USA satte han punkt.
– Nu gjorde jag det visserligen inte av hälsoskäl utan snarare av miljö- och moralskäl, eller vad man ska säga. Egentligen borde man väl sluta med fisk också, men det tycker jag om så mycket. Det är åtminstone mer hälsosamt än kött, har jag hört. För ungefär ett och ett halvt år sedan slutade jag äta godis. Och bullar och glass och sådana grejer. Jag äter fortfarande socker, för jag har gjort en konstig distinktion där det är okej att äta marmelad. För det räknas som frukost. Efterrätt är däremot inte okej, liksom.
”Jag har gjort en konstig distinktion där det är okej att äta marmelad”
Du tar upp det ibland; om det är moraliskt riktigt att göra vissa saker. Det är uppenbarligen något som sätter sig på kosten också.
– Ja, absolut. Jag kan nästan bli militant när jag går in i de där diskussionerna om kött. Egentligen tycker jag inte att det överhuvudtaget är försvarbart att äta kött. Inte alls.
– Om man tittar på hela planeten och vart vi barkar hän är detta en så enkel grej, men en så stor bov. Bara några år tillbaka var det ju kötthysteri. Massa restauranger som öppnade och bara: ”Kött, kött, kött!”. Samtidigt visar forskningen vilken stor miljöbov det är.
I ”Kulturellt kapital”, ett 40-spår som tydligt vänder och vrider på tankar om arv och miljö sjunger Peter: ”Tänker på min lilla grabb på dagis, som ska kladdas ner med pappas goda smak, och sin mammas PK-syn, aldrig blir han helt och fullt anonym. Kommer han bara att spy på gamla pengar?”.
– Det är ganska vanligt att framgångsrika, eller mindre framgångsrika, musiker, författare, skådespelare och så vidare, kommer från en familj där folk redan tidigare har ägnat sig åt sådana saker och att det därför blir naturligt att hålla på med det. Det är naturligt att vara konstnär.
– För mig har det snarare varit så att även om jag på alla sätt haft fullt stöd hemifrån har jag ändå alltid känt att man inte kan gå omkring och säga att man är något slags konstnär. Jag minns när jag flyttade till Stockholm. Då kunde jag ibland träffa folk som sa: ”Jag är konstnär. Jag är artist!”. Och jag tänkte bara: ”Det är man väl inte?”. Därför har det för mig alltid känts lättare att säga ”musiker” eller ”låtskrivare”.
Tror du att du känt ett större ansvar i ditt yrkesutövande eftersom du saknar den här konstnärsbakgrunden?
– Ja, men kanske också att man har någon sorts osäkerhetskänsla. Det är som en skuld, att det man ägnar sig åt inte är riktigt ordentligt. Man gör inte rätt för sig… nu hamnar vi i politik igen…
Det går bra.
– De viktigaste jobben är sjuksköterska, lärare, de sämst betalda jobben. Det går inte att komma ifrån. Det finns en väldig obalans i hur samhället är uppbyggt. Vilka som tjänar mest pengar. Nu är det ju många kulturutövare som tjänar extremt dåligt, så det kanske är en mindre bra jämförelse, men det finns en känsla av att man ska göra rätt för sig, man ska göra ett ordentligt jobb. Man kan känna skuld för att man har det för bra. Ska jag gå omkring här och göra det jag vill?
”Det finns en väldig obalans i hur samhället är uppbyggt”
Han avrundar ett långt resonemang:
– Det kanske är lättare att vara trygg i att man kan hålla på med låtskrivande, leka runt och göra grejer, om man vet att det finns en trygghet hemifrån. Att föräldrarna har pengar och att det ses som okej att göra det här.
Peter Morén grubblar och våndas. Brottas med tankar om flygresor och koldioxidutsläpp. Oroar sig för Donald Trumps presidentskap. Önskar sig minskad köttkonsumtion. Undrar vilken värld han och alla vi andra ska lämna efter oss.
Vad finns det för låtar på 40 som kan göra skillnad i den riktning du vill?
– Jag tror inte riktigt att det finns några, hehe. Det är väl det som är problemet.
