Kendrick Lamar – DAMN.

När jag ivrigt lyssnar igenom Kendrick Lamars nya platta DAMN. för första gången försöker jag intala mig själv att inte jämföra med 2015 års fullängdare To Pimp A Butterfly som i min mening är en av 2010-talets bästa hiphop-plattor. Jag tvingar bort de tankarna och försöker ha ett öppet sinne.

Det blir dock svårt, redan efter de två första låtarna jämför jag direkt med både To Pimp A Butterfly och förra årets EP untitled unmastered. Mina första tankar är att DAMN. lutar mer åt “mainstreamhållet” om man fräckt får kalla det så. Speciellt den första delen av plattan, och jag känner mig faktiskt lite besviken när låten ”LOYALTY.” börjar med Rihanna som gäst.

Självklart hade det kanske varit lite tröttsamt om Lamar skulle kört på funk/jazz-temat en gång till, men det känns ibland som om han helt släppt taget om den lite mer konstnärliga spoken word-ådran, och bytt ut den mot något som jag mer skulle beskriva som bakgrundsmusik till snapchatfilter.

Albumet är väldigt upp och ned i min mening, vissa låtar orkar jag inte ens höra klart på, medan andra spår håller hög kvalité. Efter några första lyssningar är jag inte speciellt imponerad av DAMN. Det finns som sagt några guldkorn, låtarna ”FEEL.”, ”LUST.” och ”DUCKWORTH.” tar upp skivan lite, men inte tillräckligt mycket eftersom den tyngs ner av alla featuring-låtar. Ovan nämnda ”LOYALTY.” med Rihanna, ”LOVE.” med Zacari som ger mig huvudvärk, och den skumma låten ”XXX.” som gästas av U2. Jag vet inte riktigt vad man vill med den sistnämnda. Det känns som en kompott av taskiga idéer som slängts samman i hopp om att det skulle uppfattas som konstnärligt.

Skivan består alltså av några hyfsade låtar, ett gäng skitlåtar och sedan en mix av trist trap-aktig hiphop. Det känns lite förlegat och min reaktion är “meh”. Överlag en okej platta, men inte mer.