Ulf Andersson – grundare av Klubb Undergrunden – har sedan uppväxten i Töllsjö utanför Borås följt sitt hjärta. Musiken har varit drivande, detsamma gäller resandet, där rastlösheten tagit honom till både Indien och Kalifornien. Nu är Ulf tillbaka i Töllsjö för att sätta Borås på kartan.
Jag kan inte tänka mig en bättre representant för de mindre och oetablerade scenerna än Ulf Andersson. Varför inte utnämna honom till ambassadör? Tillsammans med Anne Kiviharju, flickvän sedan tonåren, har han rest över hela världen, sålt skivor och kläder på mer än 400 olika festivaler. Vid sidan om detta har han arrangerat Kalifornien-resor för att visa musikintresserade svenskar den amerikanska livescenen – en av höjdpunkterna tillskrivs San Francisco-bandet Thee Oh Sees, som spelar på årets Way Out West.
Ulf har även arrangerat otaliga fester, där trädgårdsfestivalen Mansion On The Hill är kronan på verket. Förra årets upplaga blev tredje och sista gången. Enligt Ulf är det dags att göra något nytt. Var sak har sin tid, som han uttrycker sig. Att ta på sig en permanent roll ligger med andra ord inte i Ulfs natur.
Den kringresande Töllsjö-sonen, som för en tid sedan tog över föräldrarnas gård, har landet för stunden. I mångas ögon har han blivit ansiktet utåt för Borås alternativa indie- och rockscen och denna roll har han inga problem med att axla. Ulf berättar att han inte haft ett regelrätt jobb under sina första 48 år, mer än några år som byggnadsmålare i sin ungdom och det är en linje som han aldrig ångrat. Han har med andra ord inget att förlora och att satsa på Borås som musikstad innebär således inga större risker. Och någon större ekonomisk vinning finns inte på kartan.
– Jag valde tidigt livsstil, har aldrig jobbat på samma sätt som andra eller haft en stadig inkomst. Jag har nästan alltid sysslat med det som jag själv vill göra, ända sedan ungdomen.
”När livet blir tryggt så är det inte så jävla roligt längre”
– När livet blir tryggt så är det inte så jävla roligt längre, konstaterar Ulf med ett leende. Jag har tagit mig fram genom att göra lite olika saker, på gott och ont. Ibland för att få mat på bordet och ibland för det stora nöjets skull.
Attityden tycks vila på en grundläggande trygghet, men även vetskapen om att Anne finns vid hans sida om ”allt skiter sig”. De har gjort det mesta tillsammans från första början sedan de träffades 1986.
Kommer inställningen hemifrån?
– Så kan det nog vara! Farsan var lite sån, men jag vet faktiskt inte. Det har egentligen bara blivit så, jag har inte tänkt så mycket på varför. Det underlättar givetvis av att jag inte har några barn, bor billigt. Jag är trygg i mig själv och en fast inkomst gör mig inte mer trygg än jag redan känner mig.
Ulf tar dagen som den kommer och förklarar att han försöker leva i nuet. För tillfället ligger fokus på klubbarna , men ingen vet vad som händer imorgon. De senaste åren har dock inneburit en markant förändring – det var dags att göra något meningsfullt. En insikt som slutligen resulterade i Klubb Undergrunden.
– Man har ju en viss tid på sig att göra saker i livet och en viss tid när man har rätt fokus. Och då får man köra på. Jag satsar på alla plan, det handlar även om att göra samhällsmedvetna grejer.
Klubb Undergrunden startade så sent som förra året och du har på kort tid blivit ansiktet utåt för Borås musikscen. Är det en medveten strategi?
– Jag bestämde mig bara, det var dags att kliva ut, att satsa. Jag är Klubb Undergrunden. Jag är ansiktet utåt, jag försöker driva detta på ett sådant sätt. Det betyder inte att jag älskar att stå i centrum, men för att få fart på saker är det bra att uppmärksammas och synas. Jag har dock inget behov av att stå längst fram i ett rockband eller att ständigt vara i fokus.
”Jag är ju den jag är och gör det jag gör, säger som jag säger och så vidare”
– Och det har inte varit särskilt svårt. Jag är ju den jag är och gör det jag gör, säger som jag säger och så vidare. Och då är det inte så svårt att sticka ut ur mängden, fler borde prova, men alla gör givetvis det de själva vill och känns ok.
– Mycket handlar om att bara våga köra på. Ända sedan jag var 19 har jag förstått att jag aldrig kommer att tjäna en massa pengar på det sätt som jag lever och vill leva, det är helt enkelt bara att se vad som händer och våga se det som ligger framför en och vara ödmjuk mot det som erbjuds för att ta sig fram med hjärtat i behåll. Jag har överlevt, lever och har det jävligt bra.
Klubb Undergrunden har sina rötter i Kulturbolaget Bara Gört som grundades 2013. Ett sätt att göra satsningen legitim, men med lättsamheten i behåll. Inspirationen kommer från ett ”möte” på Truckstop Alaska i Göteborg.
– I samma veva som jag skulle starta företaget sålde jag skivor på en loppis på Truckstop. Titeln Kulturbolaget kändes seriöst, men jag behövde ett mer iögonfallande namn. Jag stod bakom skivorna, en kille bläddrade bland vinylerna och på knogarna stod det tatuerat ”bara gört”. Jag har letat efter honom sedan dess, småler Ulf.
Det vilar något okonstlat över Ulfs hela framtoning. Han är lättsam, ger ett genomsympatiskt intryck och visar att vilja är det viktigaste för att lyckas. Målmedvetenheten är imponerande och han påpekar vikten av att tänka stort. Borås kan också vara en större stad. Begränsningar och hinder får bli ett framtida problem.
– För tre år sedan fick jag chansen att starta klubb på Kajsa Warg i Majorna, jag och en kompis grundade Atomic Rooster Musc Club. Då låg fokus på 70-talsrock, vilket alltid funkar, åtminstone i Göteborg. Vi körde ungefär ett och ett halvt år.
Med tanke på tidigare erfarenheter var succén självskriven och nästa steg blev att starta något eget i Borås.
– Genom bekantas bekanta kom jag i kontakt med en krögare som ville anordna spelningar i en stor konferenslokal som låg belägen i en källare. Vi byggde upp en rockklubb med mina egna möbler och prylar inför varje kväll och plockade ner den efter varje klubbkväll, jag har massor av prylar på min gård och anordnar även loppisar. Denna lokal var dock för stor, det gick in ungefär 400 personer och det funkar inte i en liten stad som Borås, knappast i en större stad som Göteborg heller. Det slutade med att vi flyttade till Pumphuset, som är ungefär hälften så stort.
Är det lätt att locka folk till spelningarna?
– Det bor ändå strax över 100 000 människor i Borås kommun och det finns många som är musikintresserade. Och Borås Tidning recenserar nästan varje klubb, vilket är mycket tacksamt.
– Men i likhet med många andra småstäder existerar en slags naturlig lokalpatriotism, där det egna hyllas som det bästa. Denna inställning existerar givetvis även i Göteborg, men blir nog tydligare i en mindre stad. Det går inte att vara alltför alternativ. De som vill ha detta flyttar någon annanstans eller åker till Göteborg.
– I grunden vill jag locka till mig dem som tycker att det är ok i Borås, visa att man inte behöver åka till Göteborg och att man kan hitta ett sammanhang även i en mindre stad.
En av Ulfs målsättningar är att undergräva lokalpatriotismen genom att bjuda in band utifrån – det gäller att kliva över vissa gränser.
”Vem som helst kan spela här, men man måste våga både ekonomiskt och i tanken”
– Man måste våga, satsa och väcka folk. Vem som helst kan spela här, men man måste våga både ekonomiskt och i tanken. Jag har med mig det, för jag har inget annat val. Det enda som jag kan förlora är pengar och då löser jag det.
Ulf är på en hel del spelningar i Göteborg och de senaste veckorna har det blivit allt från Moon Duo till Daniel Norgren.
Har du några förebilder när det kommer till att arrangera klubbar? Du syns ofta i Göteborgsvimlet.
– En stor inspirationskälla är givetvis de olika arrangörerna på Pustervik. Ibland blir jag förvånad över hur lätt det är att göra saker, bara man har drivet. Det gäller att haka på möjligheterna, då leder det ena till det andra. Och de olika arrangörerna på Pustervik är några av dem som definitivt har drivet.
Efter en stunds reflektion över klubblivet i Göteborg blir det allt tydligare att det är sammanhanget som är det viktigaste. Inte nödvändigtvis själva musiken.
– Det som jag tycker är bäst och vackrast med musik, är det som är runtomkring. Jag lyssnar egentligen bara mindre och mindre på musik, jag lyssnar givetvis fortfarande, men inte som förr.
– Det viktigaste är sammanhanget, att man hittar en roll i musiken. Ungefär som mitt liv i stort. Jag har alltid lyssnat på musik, varit i sådana sammanhang, skapat min egen värld. Och detta inkluderar att driva klubb, där jag bestämmer vad som ska spelas. Jag behöver inte tycka att det är jättebra, det är sammanhanget som räknas.
Mycket av det som Ulf har varit med om grundar sig på en överlevnadsstrategi; musikintresset och sättet att leva har flätats samman, med målsättningen att skapa en tillvaro oberoende av någon större inkomst. För att kunna åka på en massa festivaler valde Ulf och Anne att börja sälja skivor och ”hippieprylar” på festivaler och resorna till Kalifornien var ett sätt att finansiera ett vinterboende i USA. De gick inte direkt plus, men kunde överleva.
– Resorna till Kalifornien var ett sätt att bo i USA på vintrarna. Jag bodde där fyra månader, medan Anne stannade tre månader. Dessförinnan var vi i Indien under vintrarna. Anledningen var att det bara blev dyrare och dyrare att stå på festivaler för att sälja saker, internet har gjort allt tillgängligt på ett annat sätt än tidigare. Vi körde på festivaler mellan 1991-2012. Därefter kom vi på idén att anordna musikresor till Kalifornien. Det blev fyra år, sedan startade vi Bara Gört.
– Det kom en grupp människor och vi visade fräcka ställen, exempelvis Trasher Island Festival.
”Det där med sammanhang är svårt att hitta, men i Kalifornien är det en annan atmosfär på allting”
Känner du igen dig i USA?
– Det där med sammanhang är svårt att hitta, men i Kalifornien är det en annan atmosfär på allting, en atmosfär som tilltalar. Hade jag blivit rik på det jag gör, hade jag nog varit mer där än i Borås. Nu är det dock lite knepigt med tanke på dåren Trump.
På lördag är det dags för Borås Indie Night med Avantgardet, Holy Now, Stomping Academy och Ills. Berätta!
– Bokningarna ligger i linje för vad som fungerar, det är inte supersmalt, men ändå intressant. Och bokningsbolagen har börjat höra av sig, det finns ju inte så många ställen som vågar satsa. Inte utanför storstäderna i alla fall. Sedan är Stomping Academy ett säkert kort, de lockar Boråspubliken. Ills kommer från Slovakien och dem fick jag genom Kultur och Ungdom.
– Har länge tänkt att jag ska göra en indiepop-pryl. Avantgardet kändes passande. Rasmus [Arvidsson] verkar genuint ärlig… Skev på ett bra sätt.
– Att det blivit mycket rock beror nog på att många ser mig som en rockfigur och då har det varit enklast att göra sådana saker, men jag lyssnar på det mesta. Och när jag kom till det nya stället på Pumphuset ville jag göra något annat mot det jag gjort tidigare för att själv känna att det fortfarande är inspirerande att arrangera.
Det egna musikintresset renodlades tidigt. Han beskriver sig själv som en grunge-kille som blivit en ”dead head”. Han minns det tidiga 90-talet som avgörande för musikintresset, vilket sammanfaller med alternativrockens stora genombrott i Sverige. Det blev myckat festivaler, bland annat Reading och Roskilde.
– Idag blir det mest mindre festivaler, har exempelvis planerat att gå på Festival del Mar Asperö. Jag var dock på Roskilde förra året för att se Neil Young, men festivalen kändes bara stor och ganska opersonlig, men Neil Young var som vanligt fantastiskt bra och inspirerande trots sina över 70 år.
Neil Young är en grundpelare i Ulfs musikintresse. En fascination som han delar med många, vilket blev smärtsamt uppenbart vid en händelse i Kalifornien för några år sedan.
– Jag var i faggorna där Neil Young bor, ville inte det egentligen, men det bara blev så. Åkte runt. Jag ville egentligen inte träffa honom, men tänkte att nu när jag är här, har ju hyrbil, har tiden, så kan jag lika gärna leta upp hans adress. Körde till söder om Frisco.
– Det ligger en bar i närheten som heter Applejacks, ett skabbigt men skönt ställe. Gick in där och frågade hur jag skulle kunna ta mig till Neil Youngs hus. De bara skrattade, ”en till”. De förklarade att han bodde långt bort igenom. Jag gav mig inte och tog reda på adressen genom en snubbe som ville säga det.
”Då var det bara en till, en kille som åkt från Seattle i samma ärende”
– Jag körde dit han hänvisade, kom till en uppfart, där möttes jag av en sån där riktigt gammal järngrind. Det fanns ett stort äldre hänglås med nyckeln på grinden. Jag kom fram, men inte längre. Neil Youngs farm låg några kilometer längre in på vägen. Jag stod där och tänkte ”att det var väl bra gjort, nyttigt att se det här och här tog vägen slut”. Men plötsligt kommer det en annan bil och parkerar intill. Tänker att det är någon som ska in. Då var det bara en till, en kille som åkt från Seattle i samma ärende. Där stod vi och glodde på varandra en stund, hälsade och sedan drog jag därifrån. Ibland undrar jag hur många som åkt den vägen i samma ärende som jag?
Avslutningsvis. Vad händer längre fram?
– Den 20 maj spelar Slowgold och Trummor & Orgel. Sedan borde jag planera inför hösten, men att planera är inte min starkaste sida. I sommar ska jag annars hjälpa till med lite jobb på Muskelrock och sedan ska jag även jobba med en pryl på Sweden Rock. Åka på lite mindre festivaler och försöka ta det lite lugnt.. För mig är festivaler ett sätt att bryta vardagen, träffa intressanta människor och just hitta det där sammanhanget.
