HYMNs Pontus Flodin besökte Estland och Tallinn Music Week under två dagar förra helgen. Här kan du läsa hans andra och avslutande dagsrapport.
Utöver en del avstickare, Signature House i Tallinns västra utkant och den botaniska trädgården i stadens östra, är konsertplatserna centrerade till två delar av staden. Dels i gamla stan, denna medeltida stadsdel som är en av Europas äldsta bevarade stadskärnor, och dels i Telliskivi, ett gammalt fabrikskomplex beläget i ett industriområde strax väster om gamla stan som numera huserar diverse kreativa förmågor inom konst och kulturbranschen.
Det enda som hindrar stadsdelen från att endast framstå som ett gentrifierat hipster-område är att det fortfarande till stor del består av de mest stereotypa sovjetiska industrimiljöer man kan tänka sig. Hippa caféer och cykelaffärer ligger bara stenkast från fallfärdiga fabriksruiner och loppmarknader där den mer utsatta delen av lokalbefolkningen tycks inhandla sina kläder och matvaror. Området inhyser även en loppisaffär som huserar den största samlingen memorabilia från Sovjetunionen och Nazityskland mina ögon skådat.
Under lördagsförmiddagen avlöser spelningarna varandra runt om i detta område. Finska Astrid Swan spelar på en designbyrå och något svårdefinierat litauiskt indieband spelar några låtar på ett café. Tvyärr ställer polska drömpopbandet Coals in sin utomhusspelning på grund av det dåliga vädret, något som lägger viss sordin på stämningen.
Efter det fortsätter lördagen att präglas av missöden. Det är tydligt att de flesta branschevenemang är slut och att många redan har valt att åka hem. I princip alla konserter under dagtid känns lite avslagna och stämningen i hela staden är minst sagt låg. Inte ens KGB-museet har öppet.
Astrid Swan. Foto: Mikko Rasila
Folk tycks inte leta sig ur sina hålor förrän Tallinn-musikern Erki Pärnoja äntrar den provisoriska scenen i skivaffären Biit Me Records (som enligt rykte är Tallinns bästa skivaffär, åtminstone om man letar efter smal estnisk elektronica). Tillsammans med ett skickligt kompband framför Pärnoja låtar från nyligen släppta skivan Efterglow. Den soldränkta instrumentala drömpoppen låter, med reservation för viss okunnighet, extremt icke-estnisk.
Möjligen är det upprymdheten av att faktiskt ha sett en riktigt festlig spelning som gör att det känns som en bra idé att mitt på eftermiddagen spana in det pågående 30-timmarsravet. Ett klassiskt exempel på övermod kommer det att visa sig. I en övergiven tågstation, och en närliggande gångtunnel, utspelar sig kanske det sorgligaste rave jag skådat.
Uppskattningsvis fem MDMA-rusiga personer tokdansar framför en ensam kepsbeklädd kille som spelar EDM och annan vit Mac-musik på öronbedövande volym i en fallfärdig cementbyggnad. Tänk er att Aki Kaurismäki tagits in som konsult för att liva upp Summerburst och ni får en ungefärlig bild av hur det såg ut.
Festivalen avslutas för min del på en rysk showcase-spelning i kanske den mest nergångna konsertlokal jag skådat. På andra våningen i ett fallfärdigt hyreshus spelar det ryska indierock-bandet Пасош, samtidigt som golvet känns som att det ska ge vika vilken sekund som helst.
Utöver den uppenbart livsfarliga lokalen, och det faktum att några skinheads ser ut som att de vilken sekund som helst ska knivhugga mig i magen, är det en rätt trevlig tillställning. Sångaren pratar enbart ryska, men jag gissar att han i sitt första mellansnack frågar om det är några andra ryssar i lokalen och får då ett rungande ”DAAAA!” till svar.
Därefter river bandet av en samling energifyllda emolåtar av det slag där man inte behöver förstå ett ord av vad som sjungs för att förstå exakt vad de handlar om – ty även ryska ungdomar känner hjärtesorg. Trots en tryckande ångest över att mitt flyg hem avgår om bara några timmar blir det en riktigt fin tillställning.
Coals. Foto: Mobe Bernacka
Så, vad blir då helhetsintrycket om man åker på en festival man tidigare har relativt dålig koll på för att se ett gäng band man sedan tidigare har relativt dålig koll på i en stad man aldrig tidigare har varit i? Ur det perspektivet är Tallinn Music Week svår att jämföra med någon annan festival jag besökt. En festival där allting är lite udda jämfört med vad man är van vid, både vad gäller koncept och organisation.
Allra mest udda blir festivalen i kontrasten mellan den branschorienterade showcase-delen och musikfestivaldelen. Vissa konserter med tydlig showcase-karaktär känns som att de är extremt välplanerade och professionellt utförda, medan andra spelningar snarare känns som om de slängts ihop i sista stund på DIY-manér än som att de är en del av en stor festival.
Vid ett flertal tillfällen råkar jag ut för att folk försöker nätverka med mig vilket givetvis väcker starkt obehag. Då känns det skönt att kunna smyga iväg till en sunkig klubblokal och se något postpunkband där man vet att man är helt säker från eventuella networking-försök.
Organisatoriskt tycks festivalen ha gått lite på känsla. Speciellt vad gäller säkerhet. De föreskrifter som finns i Sverige verkar inte ha någon estnisk motsvarighet. Men även om ett flertal av klubblokalerna känns som rena dödsfällor, och det faktum att jag inte visar upp mitt festivalarmband en enda gång under hela festivalen, så är det ändå på något sätt befriande. Bristen på säkerhetsvakter och decibelrestriktioner kan ändå vara rätt trevlig.
Sen blir man som bortskämd svensk festivalbesökare lite irriterad över vissa organisatoriska brister som att band ställer in utan förvarning, usel skyltning till svårhittade konsertlokaler, den användarovänliga mobilappen eller att en restaurang som lyfts fram i programmet håller stängt hela helgen. Men är man ute efter en alternativ festivalupplevelse som inte direkt påminner om det svenska eller västeuropeiska utbudet så är Tallinn Music Week ett bra alternativ.
Erki Pärnoja pressbild
