Rapport från Tallinn Music Week – del 1

16105828_10154728111220240_7580245070945065256_n

HYMNs Pontus Flodin besökte Estland och Tallinn Music Week under två dagar förra helgen. Här kan du läsa hans första dagsrapport.

Det första som möter mig när jag sent under torsdagkvällen kliver ut på Tallinns flygplats är tre äldre, grånade herrar i kostym hållandes varsin stor bukett röda roser. Inte visste jag att estländarna var sådana romantiker. Samtliga herrar ser lite sorgsna ut, som om de väntat länge och börjar fundera på att ge upp.

Scenen känns som hämtad ur en Roy Andersson-film, och mycket av Tallinn den här helgen känns regisserat av just denne herre. Jag reser från ett Malmö med 15 grader och sol till ett Tallinn med snöslask, noll grader och en himmel gråare än cement.

Anledningen att jag besöker Tallinn är för att närvara vid Tallinn Music Week, en årlig stadsfestival som äger rum på en rad olika platser runt om i Tallinn över en helg. 240 artister på drygt 80 spelställen runt om i staden.

Festivalen grundades ursprungligen som en showcase-festival med fokus på ny intressant musik från länderna kring Östersjön, men har med tiden utvecklats till en bredare festival som utöver musik även innefattar konst, film, mat och urban utveckling. Även om en stor del av festivalen fortfarande består av konferenser, panelsamtal och annat riktat mot branschfolk så satsar festivalen mer och mer på en utomstående musikintresserad publik. Östersjöregionens alldeles egna SXSW, skulle man kunna säga.

Jennie Abrahamson. Arkivbild. Foto: Niklas Gustavsson/Rockfoto

Jennie Abrahamson. Arkivbild. Foto: Niklas Gustavsson/Rockfoto

Årets upplaga är den åttonde i ordningen, och man har lyckats sätta ihop ett mycket intressant program. Bland guldkornen finns brittiske multiinstrumentalisten C Duncan, Alexander Hacke från Einstürzende Neubauten, danska postpunkarna The Entrepreneurs, australiensiska singer/songwritern Joel Sarakula (snart aktuell med spelning på HYMNs tvåårsfest!), hemma-sönerna Argo Vals och Erik Pärnoja, Polens eget Beach HouseCoals, tyske pianisten Hauschka, nederländska indierockarna The Homesick och den brittiske DJ:n Pearson Sound. Det finns även svensk representation i form av bland annat Albert af Ekenstam och Jennie Abrahamsson.

Festivalen kunde ha börjat bättre för egen del. På grund av försenade flyg anländer jag relativt sent till Tallinn, en efterhängsen förkylning vägrar släppa och jag känner mig lite febrig. Någon slags miss i kommunikationen renderar i att jag skickas runt mellan tre olika hotell innan jag efter en mardrömslång promenad i isiga vindar slutligen hamnar rätt.

Jag vaknar tidigt morgonen efter och ser hur nattens snöfall har förvandlats till slask. Lätt feberfrossig halkar jag fram över de hala kullerstenarna i ett försök att orientera mig mellan de olika spelställen jag tänker mig att jag ska besöka senare under dagen.

Festivalens musikprogram är uppdelat i två, dels festivalprogrammet som hålls på klubbar och konsertlokaler på kvälls- och nattid, men även det så kallade City Stage-programmet som hålls runt om i staden på mindre konventionella spelställen under dagtid.

Konserter anordnas på caféer, bokhandlar, i nedlagda industrilokaler, teatrar, hemma i människors lägenheter, i skivaffärer, i en gammal tågvagn, i den botaniska trädgården, i ett missionshus och inne i ett köpcentrum för att bara nämna några.

Sløtface. Foto: William Glandberger

Sløtface. Foto: William Glandberger

Ett av de kanske största problemen med festivalen är att musikdelen bara pågår under tre dagar. 240 artister, varav många spelar mer än en gång, utspritt på över 80 ställen under tre korta dagar gör det i princip omöjligt att se ens en bråkdel av allt intressant i programmet.

Lägg därtill att många besökare, likt mig själv, aldrig besökt Tallinn förr och därför inte har en aning om var något av de 80 spelställena ligger någonstans. Dessutom verkar skyltning till de olika spelställena inte vara någonting som ägnats speciellt många tankar av festivalledningen.

Festivalen kräver således en otroligt noggrann planering och en hel del orientering med karta och kompass, något jag får lära mig den hårda vägen under fredagen. Naiv som jag är tänker jag mig att det inte borde vara alltför svårt att via kollektivtrafik ta mig till stadens utkant för att se bland annat Mikko Joensuu och C Duncan i kulturhuset Signature House.

Redan när spårvagnschauffören av oklar anledning skäller ut mig när jag försöker köpa biljett borde jag ha anat oråd. Efter ungefär tio minuter upphör spårvagnsspåret på grund av vägarbete, vagnen stannar och alla passagerare kliver ut och försvinner åt olika håll. Övergiven mitt ute i ett industriområde lyckas jag leta upp en buss som tar mig in mot stan igen. Väl där kompenserar jag min skamliga missräkning genom att avverka en handfull spelningar i ett köpcentrum, en bokhandel, på ett bageri och hemma hos ett par i deras förtjusande lägenhet.

Nåväl, dessa oväntade spelställen tillhör likväl festivalens höjdpunkt. När det kommer till konsertlokaler erbjuder festivalen ett par av de häftigaste man kan tänka sig. Vem tycker inte det är en bra idé med en konsert i en botanisk trädgård? Vem vill inte, hellre än att se en konsert i en vanlig klubblokal, se en konsert i Tallinns konserthuset eller i en ubåtshall, eller i något av alla stadens konstgallerier?

En fördel med de spridda konsertplatserna är att det är ganska enkelt att glida från en miljö till en helt annan. Man kan till exempel gå från en pianokonsert i den ryska konserthallen till ett 30-timmars rave på en övergiven tågstation. Man kan gå från en jazzspelning i ett litet galleri till en punkspelning i en svettig källare på bara några minuter.

Mest imponerande av alla spelställen under festivalen är troligen den gigantiska före detta industrilokalen Kultuurikatel – platsen Andrej Tarkovskij använde under inspelningen av Stalker 1979. På den tiden var byggnaden en kemikaliefabrik. Numera är fabriksverksamheten sedan länge nedlagd och lokalen används istället som kulturhus, men mycket av interiörerna från fabriken är dock fortfarande kvar vilket skapar en otrolig inramning.

Flamingods pressild

Flamingods pressild

De olika mer oväntade spelställena innebär ofta en intressant kontrast som höjer konserten ytterligare någon nivå, men kan även ha motsatt effekt. Det bahrainska psychrockbandet Flamingods spelar exempelvis under fredagseftermiddagen i en riktigt deppig galleria, något som skulle kunna rendera i en intressant krock mellan deras kosmiska och psykedeliska ljudutflykter och den sterila galleria-miljön. Utfallet blir tyvärr det motsatta och istället känns det snarare som en sån där turné deltagarna i Idol brukar göra när de besöker deppiga köpcentrum i orter som Kalmar och Gävle. Några timmar senare ser jag dem igen i en betydligt bättre miljö vilket resulterar i en av festivalens bättre konserter.

Den betydligt bättre lokalen jag syftar på är Mustpeade Maja, ursprungligen högkvarter för orden Brotherhood of Blackheads på 1300-talet men idag en konsertlokal med tre mindre konsertsalar. Konserter med den tyske experimental-pianisten Hauschka, estländske gitarristen Argo Vals och finska folkpop-sångaren Mikko Joensuu och dennes fenomenala kompband avlöser varandra i de tre olika salarna innan Flamingods kliver på scenen.

Mustpeade Maja är onekligen ett av de bättre spelställena jag besöker under festivalen, utöver stora stensalar med bra akustik förhöjs konserterna av grym ljussättning och mäktiga videoprojektioner. Att det dessutom råkar finnas en synnerligen välsorterad snapsbuffé på backstageområdet hamnar knappast på minuskontot.

Direkt efter Flamingods-konserten lägger jag benen på ryggen för att hinna se norska Sløtface på närliggande rockklubben Von Krahl, men framför allt för att hinna se en av festivalens stora höjdpunker, finska kraut/punk/garagerock-bandet Teksti-Tv 666.

Utöver att ha världens bästa bandnamn råkar man även vara världens bästa liveband. En liten överdrift kanske, men sällan har jag blivit så golvad av en rockorkester. Skamlöst underhållande och genuint skitbra från början till slut. Om det är kombinationen av min fyrtiogradiga feber, snapsbuffén och en hel dags rännande i snöslask och motvind som lurar mitt omdöme eller om det faktiskt är så fruktansvärt bra vågar jag dock inte riktigt svara på.

Teksti-Tv 666. Foto: Santtu Vainio

Teksti-Tv 666. Foto: Santtu Vainio