Foto: Pao Duell / Rockfoto
Eftersom jag är fascinerad av historier bryr jag mig ibland mindre om hur musiken låter än vad ett band faktiskt har att säga.
Jag har oftast en inbyggd skepsis mot musik, även om jag tycker att det låter bra, till texten kommer och jag lyssnar om de har någonting nytt att komma med. Jag vill ha spännande historier och har de historierna ingenting att säga mig, oavsett om jag gillar musiken eller inte, händer det oftast att jag lägger dem åt sidan och sällan återvänder.
När jag hörde Ghost första gången undrade jag vad i helvete det var jag lyssnade på. Jag satt i en bil tillsammans med den dåvarande gitarristen i mitt band och han var eld och lågor över Infestissumam, Ghosts andra skiva. Jag hörde de sataniska körerna, kyrkorglarna och den 70-talsdoftande vibben, och undrade hur i hela friden man lyckats med en korsning mellan black metal och Beach Boys. Men de försvann aldrig ur mitt huvud. Satan tog mig också och Ghost blev sedan ett band jag lyssnade på mycket. Varenda dag. Även jag blev en nyfrälst semi-fusk-satanist som predikade för folk om hur coolt det var att smyga in sataniska texter i lättförståelig musik. Det var ju en så cool blandning av underhållande historier och tuff musik.
Var vill jag komma med det här då? Jo, till allt det här hör att Ghost aldrig, förrän nu, avslöjat vilka identiteter som döljer sig bakom maskerna. I dagarna har det uppdagats att fyra medlemmar från bandet stämt ledpredikanten Papa Emeritus III (vars riktiga namn är Tobias Forge) för att, enligt bandets stämningsansökan till Linköpings Tingsrätt, ha undanhållit pengar från övriga musiker i bandet. Han ska också ha förbjudit resten av medlemmarna att åka med på kommande turnéer. Det band som nu mässar bakom prästen är nu endast inhyrda musiker.
Så nu frågar jag mig själv: Vad spelar det här för roll för mitt lyssnaröra? Jag är tudelad. En del av mig vill vara skitsur över att någon i ett band jag respekterade gör så här mot sina bandmedlemmar, men den andra sidan menar fortfarande att de är ursäktade för att ha skrivit bra musik, och att jag tänker fortsätta lyssna på dem. Innan det här kom ut visste jag inte ens vilka personerna bakom maskerna var. Det var det som var charmen. Det hade kunnat vara vem som helst som spelade något av instrumenten.
Men jag antar att det är det som händer när man likt Robert Johnson säljer sin själ till rock ’n roll-djävulen. Satan blev väl antagligen förbannad över att någon använde hans namn utan tillåtelse och gjorde honom till åtlöje. Jag kommer förmodligen att fortsätta lyssna på Ghost för att jag gillar musiken, fast med en liten mindre tro på att satan kommer att rädda min själ.
