Ett av Umeås, och kanske till och med Sveriges, mest spännande band just nu kallar sig Horseface. Debutkassetten som de släppte 2014 följs i vår upp av albumet Jääkausi och idag kom andra smakprovet därifrån – låten “Prinssit ja paavit”.
Bandets egen beskrivning av musiken är ganska talade: “det låter som om Flying Lizards hade haft replokal på finska föreningen i Sundsvall”. Loopar, beats, samplingar och sång på sverigefinska karaktäriserar deras skeva postpunk. Vi kollade läget med sångerskan Hanna Kangassalo inför singelsläppet.
Hur tycker du att ert sound har förändrats sedan er debutkassett?
– Vi är oss ganska lika i grunden, tror jag. Vi har hela tiden skapat nytt material i långsam takt, så det har skett en organisk utveckling från låt till låt. Sedan vi gjorde kassetten har vi lärt oss mer om hur vi får fram det vi vill i produktionen. Framförallt är det betydligt fler syntar den här gången. Älskar synthar!
Vill du berätta lite om låten “Prinssit ja paavit”?
– Det är lite infotainment om prinsarna och påvarna av vår tid. Titlar förändras och mantlar ändrar färg, men de fortsätter att vara den härskande klassen. Prinsarna har sina egna sammanslutningar och gömmer sina egentliga avsikter bakom snygga rökridåer. Påvarna fortsätter att förakta kvinnor och nytänkare under förtäckta former, men avslöjar sig ibland. Vi tvingar ut dem i ljuset, haha.
Var det alltid ett självklart val för er att sjunga på sverigefinska?
– Ja, i det här projektet har det alltid varit självklart, mest för att jag råkade bli den som började sjunga. Jag har alltid haft finska som hemspråk och det kändes roligt och naturligt att använda det i musiken. Till en början mest med tanke på hur språkljuden och rytmiken passade med våra beats, men också för att det känns lite mer på riktigt för mig.
“Det känns bra att lufta sitt språk lite, stå upp för det inför andra”
– Jag kan inte påstå att det var ett medvetet statement från början, men nu känns det ändå som att jag vill nåt med det. Det är så många i Sverige vars hemspråk bara tynar bort i det privata. Det känns bra att lufta sitt språk lite, stå upp för det inför andra. Det är också ett sätt att utmana min rädsla för att säga fel och prata “dålig finska”. Det blir som det blir, det duger.
Ni väljer återigen att släppa på kassett (och vinyl). Vad är det med kassettformatet som ni gillar så mycket?
– Kassetter är verkligen något som ligger oss varmt om hjärtat! Dels av nostalgiska skäl eftersom vi växte upp med dem, och dels för att det är ett härligt “skräpigt” format som passar vår musik väldigt bra. Sedan är det ett ganska tillgängligt medium, med tanke på att kassetterna är lätta att kopiera upp och billiga att köpa. Och så finns det en mysig kultur kring kassetter, där säljare och köpare är på samma nivå.
– Samtidigt känns det förstås otroligt lyxigt att även ge ut musiken på vinyl! I vinylformatet kommer det fantastiska omslaget, som Siri Ahmed Backstrom har gjort, verkligen till sin rätt.
