Sen starten har Umeå Open varit den festival i Umeå jag sett mest fram emot varje år. Det är en festival som jag alltid ansett vara en festival för alla, men något har hänt.
Under alla år jag varit på Umeå Open har jag alltid uppskattat bredden när det kommer till genrer. Under en kväll har jag kunnat se band som Ansiktet, Mando Diao, Honningbarna och Cult of Luna. På samma scen. Det har alltid funnits något för alla. Och det är väl charmen med en festival som Open? Så varför nu ändra detta koncept? Varför nischa sig? Och varför ha ett halvt fungerande samarbete med olika ställen runt omkring i centrum?
Först och främst, Umeå Open är smalare än någonsin i år. Jag ser många bra band under helgen, men de talar till en mycket mindre publik än tidigare. Jag har absolut inget emot nischade festivaler, tvärtom. Men när Open i stort sett är den enda icke-nischade festival vi har i Umeå känns det faktiskt väldigt tråkigt att istället för att lyfta detta när det är tjugonde gången Open arrangeras, nu pröva något nytt.
Om det är ett medvetet val av arrangörerna eller ej vet jag inte, men att samtidigt göra om festivalen så att besökarna ska vara interaktiva med hela Umeå i någon sorts “festival för alla”-feeling går i min mening inte riktigt hand i hand med det smalare tänket.
Jag köper idén om att utnyttja spelställen över hela stan, där folk kan promenera i vårkvällen längs centrum, svänga in på Orangeriet för att se ett band och kanske ta en öl, för att sedan knalla vidare till Äpplet eller Hundra för att hinna med första låten av nästa band. Men verkligheten ser inte riktigt ut så.
För det första har Umeå just nu Sveriges kanske mest oattraktiva stadskärna. Det är i princip bara en stor ombyggnation som alla i staden stör sig på, vilket sågar alla festivalvibbar på hälften då jag samtidigt i ett klassiskt Openväder (vilket består av nyfallen snö som ett stort mittenfinger till alla Umeåbors vårkänslor) måste stressa mig fram på cykel för att hinna mellan spelningarna. För i år kom någon på att det här med överlappande starttider för artisterna är idioti. Numera börjar spelningarna samtidigt, så att man istället för att se lite av mycket nu får se mycket av lite. Hade jag varit vanlig festivalbesökare utan cykel hade jag helt enkelt fått välja ett band och hålla mig till det. Nu lyckas jag med kombinationen cykel och VIP-armbandet man får som press skippa vissa köer och faktiskt hinna med att se ett fåtal fler gig.
De spelningar jag ser är i och för sig riktigt grymma. Ayla Shatz, Lilla Namo, Ikhana, Steve Buscemi’s Dreamy Eyes, Hurula, och såklart Erik Lundin. Extremt bra framträdanden av alla jag hinner med att se. Jag var på förhand lite skeptisk till att Erik Lundin, som förra året spelade kl 22 på minsta scenen en torsdag, i år skulle avsluta hela festivalen på den största scenen. Men det är fullsmockat med folk och Erik levererar en sprudlande energi som säkert kunnat pågå ända in på söndagsmorgonen.
Fast även om det är bra spelningar är bredden som förut funnits helt bortblåst. Bredden som alltid gjort att jag varit dragen till Open och som jag i år saknar. Kanske att jag saknar det extra i år då jag uppenbarligen är alldeles för gammal för att smälta in bland de andra besökarna; jag är omringad av vad som ser ut att vara tonårsstatister från Fucking Åmål, samtidigt som jag irriterar mig på hela upplägget.
Bara grejen att släppa ut alla besökare från Idun efter en spelning, för att de ska ställa sig i kö för att kunna gå ner till Äpplet. Scenerna ligger i samma hus och istället för att öppna upp dörren mellan dem väljer man att låta besökarna först köa för att hämta ut sin jacka, sedan gå cirka 15 meter för att återigen hamna i en kö som leder till samma byggnad de nyss kom ifrån.
Kalla mig bitter, men det här är en festival som tidigare fungerat smidigt och som lockat musiklyssnare som gillar allt från hiphop till hardcore och pop till punk. I år är det i princip endast hiphop och indierock och dessutom ett kaotiskt upplägg och springande (i mitt fall cyklande) överallt.
Det finns dock fortfarande hopp för Umeå Open, men det behövs ett självkritiskt rannsakande om man vill kunna fortsätta hålla huvudet högt. Även om inte Umeå Open ska behöva få kritik för att Umeå kommun håller på att förstöra centrum, så blir det till slut långtråkigt att gå 600 meter genom en snöslaskig byggarbetsplats varje gång du ska se ett band.
Jag kanske är allt för nostalgisk när jag blickar tillbaka på Open genom åren och jag slår vad om att alla andra hade en jätterolig festivalupplevelse, men jag är rädd för att jag ser en väg som leder till en successiv försämring av festivalen.
