Det är få människor som verkar trivas så bra med att arbeta tillsammans som Anna Levander och Leopold Nilsson i Umeå-baserade duon Dolce. Kanske är det därför som de bara några år efter att de började spela tillsammans har släppt en EP, spelat på Way Out West samt SXSW, och under tiden skrivit och spelat in ett debutalbum.
När Dolce nu är tillbaka är det mycket som är nytt. Nytt skivbolag, ny producent och delvis också ett nytt sound.
En timme innan vi ska ses får jag ett meddelande från Anna som frågar om vi kan ses en halvtimme senare än tänkt, då deras flyg blivit försenat på grund av svanar på landningsbanan. När vi sedan möts på ett café i Stockholm har de precis varit och träffat sitt nya skivbolag där de i slutet av april kommer att släppa sitt debutalbum Av liv och grönska.
Hur känns det att släppa ett album?
– Det känns så himla roligt och typ… skönt. Allt känns väldigt stabilt, som att det har nått sin fulla potential. Det känns verkligen som att vi står för det till hundra procent, säger Anna.
– Ja, det känns så mäktigt att göra det på riktigt, det är liksom en riktig studio med en duktig producent. Innan har vi gjort allt själva, säger Leopold.
På albumet har ni fått hjälp av Mattias Glavå, hur har det varit? Det kändes inte jobbigt att ta in någon annan?
– Ja, precis. Vi kände inte honom innan så vi visste inte hur det skulle funka att jobba ihop. Men fan vad bra det har funkat. Hur bra som helst, säger Anna.
– Jag funderade lite på det först, redan två viljor kan vara ganska mycket liksom. Men det visade sig att det nästan bara skulle bli positivt. Han är verkligen så jävla duktig, Mattias Glavå, säger Leopold.
– Ja, han har jobbat med andra artister som vi verkligen ser upp till. Mattias var väldigt mån om att spela in det mesta live, så att det blir så dynamiskt och organiskt som möjligt. Innan har man liksom suttit hemma och spelat gitarr och lagt på saker efteråt. Det känns väldigt äkta när man lyssnar på skivan nu, säger Anna.
Mycket har hänt sedan Annas och Leopolds vägar korsades för tre-fyra år sedan. Vid den tidpunkten spelade de i varsitt band (”mitt band hette Stairway to the Best Party in Universe, bästa bandnamnet” skrattar Anna). En kombination av slumpen, att komma från en liten stad och kanske även en förkärlek för Beach House och svensk vismusik var det som förde dem samman. Vägen till ett sound som kändes helt rätt och tryggt har dock inte varit spikrak.
”En viktig influens har varit äldre vismusik, typ Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk”
– De första grejerna vi gjorde var mycket mer elektroniska egentligen. Men en viktig influens har varit äldre vismusik, typ Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk. På vår låt ”Hand i hand” kommer jag ihåg att vi snackade ganska mycket om Fred Åkerströms låt ”Jag ger dig min morgon” och att den inspirerade ljudbilden till vår låt. Det var typ där vi kände att det träffade rätt för första gången, berättar Leopold.
– Det var den första låten som var en bra grund. Sen började vi med lite engelska grejer som blev lite spretigare innan vi gick tillbaka igen till det trygga, eller det som vi kanske egentligen gillade mest, säger Anna.
Sen dess har det varit några intensiva år för Dolce där de spelat mycket. Efter att ha släppt låtarna ”Hand i hand” och ”Gröna höjder” fick de kontakt med ett skivbolag som signade dem och efter det rullade allt på väldigt snabbt.
– Det var en otroligt hektisk period som höll i sig i typ ett år, ett och ett halvt kanske, säger Leopold.
– Det var jobbigt. Men det var en bra sommar, mycket fina spelningar, bland annat på Way Out West. Men det var mycket. Man hade ju ett privatliv också som var tvunget att få näring. Och varandra. Det var näringsfattigt ett tag på den fronten, säger Anna och skrattar.
Tidigare har ni skrivit på både engelska och svenska, men nu är hela albumet på svenska. Hur kommer det sig?
– Alltså, de första låtarna gjorde vi precis när vi lärt känna varandra, då vi båda började göra musik på riktigt. Så den första tiden var en väldigt experimentell fas, att hitta ett uttryck som funkar, säger Leopold.
– Exakt, instämmer Anna.
– Det är på ett sätt lättare att skriva på engelska. Det är ett så etablerat språk inom musiken, det finns så mycket färdiga fraser, säger Leopold.
Det kanske blir lättare att distansera sig?
– Exakt. Det blir ett litet mellanrum mellan känslan och sådär, säger Leopold.
– Men det vi gör på svenska är bättre, nära hjärtat liksom, säger Anna.
Jag tycker att det här albumet känns lite mer samlat än det ni tidigare släppt.
– Det stämmer verkligen. I början släppte vi allt vi gjorde, det fanns ingen lång fas där vi testade allt och kom fram till vad vi skulle göra, säger Leopold.
– Nä, vi hade inte så mycket att jämföra med, säger Anna.
– Första EP:n är egentligen det som är experimentfasen. Det här albumet är mer sammanhållet både ljudmässigt och tematiskt. Vi spelade ju in hela albumet under två veckor. Allt landade i någon slags tydlighet och melankoli, säger Leopold.
Kan ni berätta lite om låten ”Vänder vrider”?
– Det började med att jag skrev melodin till refrängen och sen har Anna skrivit texten, berättar Leopold.
– Ja, den handlar om att vara på ett ställe och att vilja vara hemlig men att inte kunna vara hemlig. Det är faktiskt ett samtal som jag hade med min mormor en gång som jag har skrivit om lite. Vi bor ju i en ganska liten stad, så det handlar om det. Saxofonen känns som en rolig kontrast till det vemodiga. Manhattan i Umeå typ, säger Anna.
”Vad vi än gör så förhöjer vi alltid varandras grejer”
Leopold berättar att de i början hade en tydligare uppdelning av vem av dem som gjorde vad, men att det har blivit mer och mer 50/50. Oavsett vem som gör vad framhåller de det viktiga i att våga bolla idéer och komplettera varandra.
– Vad vi än gör så förhöjer vi alltid varandras grejer, vilket är jävligt roligt. Nu har vi börjat med nytt material. Då kan jag komma med en låtidé, och så är det som att Leopold liksom tar det vidare på sitt sätt. Vi litar på varandra, vilket är så jävla få förunnat. Man har spelat med så jävla många rötägg. Det är nice att ha en person som har samma smak, säger Anna.
Och det märks att debutalbumet är resultatet av ett samarbete som bygger på tillit och att våga ge varandra plats. På Av liv och grönska har Dolce skapat en ljudbild där pop, jazz och psykedelia blandas genom storslagna stråkarrangemang och jättelånga saxofonsolon.
Det känns som om ni har lyckats mixa ihop era influenser på ett väldigt bra sätt.
– Ja, det är lite som en 1 + 1 = 3-situation. Det är så härligt. Jag kan komma med en melodi som sen förhöjs när Anna får göra sin grej med det. I både jobb och andra samarbeten är det ofta det känns som att man lämnar över sin grej som man tycker är bra och sen får kompromissa nedåt, säger Leopold.
– Ja, exakt, det är lyxigt att ha det så, säger Anna och skrattar högt.
Vi kommer in på Umeå som stad och framförallt som musikstad. Både Anna och Leopold har bott i Umeå sedan de var barn. Jag undrar hur det är att vara baserade i Umeå och hur klimatet är för nya band just nu.
– Vi trivs bra i Umeå. Genom Dolce har man fått resa mycket och göra mycket, så då är det ganska skönt att ha en trygg bas hemma, säger Anna.
– Umeå är en bra musikstad. Men alltså politiken på senaste tiden. Jag vet inte om jag ska gå in på det så mycket, suckar Leopold.
”Det är lite som en 1 + 1 = 3-situation”
– Det är en soppa, säger Anna.
– De har tagit bort de spelställen som fanns i centrum och bygger typ gallerior och parkeringshus. Så det har varit en ganska tuff tid de senaste fyra åren för musikscenen, vilket märks av. Det är inte råpeppig stämning på det sättet. Det poppar upp färre band, säger Leopold.
– Ja, när det väl poppar upp band så märker man dem ju, men det händer inte så ofta. Nu har det dock börjat bli bättre, säger Anna.
Om Dolce var en festival, vilken festival skulle det vara?
– Åh, ute i skogen, utbrister Anna.
– Alltså, jag har inte varit på den, vad heter den? Den här i Dalarna. Gagnef! Den verkar jävligt härlig. Där skulle jag faktiskt jättegärna spela, säger Leopold.
– Psykjunta kanske, fortsätter Anna.
– Där har jag aldrig varit. Men okej, lite Urkult och lite Psykjunta kanske, säger Leopold.
Någon slags skogsfestival?
– Ja, det tror jag. I skogen vid en sjö med kanske lite gamla lador. En halvliten festival med kanske 5000 pers, säger Leopold.
– God mat, säger Anna.
Hur ser 2017 ut för Dolce?
– Vi har en spelning i Umeå och så släpper vi skivan 28 april. Utöver det är det ganska öppet just nu. Förhoppningsvis får vi spela mycket i sommar, säger Leopold.
– Och i höst, fyller Anna i.
– Sen jobbar vi på nytt material. Vi spelade in den här skivan i april förra året, så det börjar kännas peppigt att börja med något nytt, säger Leopold.
’Av liv och grönska’ släpps via Startracks den 28 april.
