Förra året släpptes Olov Antonssons debutplatta. Och oj, vilken debut det var. En sån där otroligt mysig folkpop-skiva proppad med både referenser till populärkultur i form av bland andra Ray Davies, Glen Campbell och The Byrds och mer lokala hänvisningar till de två nordliga städerna Umeå och Skellefteå.
Med tanke på plattan blev jag fullständigt överlycklig när jag såg att han skulle inta en av scenerna på Umeå Open. Det vore väl visserligen lite konstigt om han inte spelade, Umeå är ett centralt tema på plattan så att säga.
Det var lite av ett dilemma till en början, jag ville nämligen både se Solen och Olov Antonsson och de skulle gå på vid samma tid, men på olika scener. Lösningen blev att se tio minuter av Solen och sen springa till giget med Antonsson. Så sorry alla Solen-fans, det blir inte mycket till rapport från det giget.
Mitt val skulle visa sig vara helt rätt, något jag insåg sekunden jag ställde mig vid scenkanten. Han hade nämligen med sig en helt makalöst bra band. Till att börja med stod där en blåssektion, vilket räcker gott och väl för att få mig helt såld. Men det var inte slut där. Efter ett par minuter hörde jag ett ljud som alltid ger mig gåshud: pedal steel, kanske världens absolut mest hjärtskärande instrument. Dessutom hade den ena gitarristen riktigt välanvänd Misfits-tröja och öste ordentligt på en gammal Hagström II. Det är liksom allt som behövs för att skapa musik i världsklass.
Vad gäller Olov själv kan jag inte ha några som helst invändningar. Konserten genom stod jag och vaggade, log något enormt och nynnade lite tyst med i varje låt. Förutom att han spelade genom sin platta gavs även smakprov på vad som komma skall i form av en ny komposition vid namn ”Vagabondhjärta”, vilket inte alls var dumt.
Trots att jag inte varit i Umeå speciellt många gånger blev jag helt varse om stadens alla gathörn och kände mig genast riktigt hemmastad i björkarnas stad, något jag har Olov Antonsson att tacka för.
