Boxaren – Pussel

För en cyniker är det alltid öppet mål när det kommer till Göteborg. Det spelar liksom ingen roll vad saken handlar om. Det kan vara det rigida motståndet mot all typ av förnyelse i stadsbilden (eller ännu hellre: under den. Googla ”Västlänken” eller läs valfri utgåva av Göteborgs-Posten). Det kan vara sättet politik bedrivs på i staden, en riktigt salt hamnstadsregim med hala händer och kuvert som smusslas under bord och sen går alla toppjobb till söner och mågar och grannens pojk.

Det kan vara nidbilden av den arketypiska Göteborgaren – en ständigt småberusad go gubbe som går runt på Avenyyyyn hela dagarna och bara tjötar gött tjöt och fiskpriser med förbipasserande. Den här personen existerar inte i verkligheten, däremot på Twitter, och där avslutar han alla sina inlägg med ”Ha Det Gott”/Glenn.

Och det bara fortsätter.

Även i kultursvängen har det understundom varit svårt att hitta tillräckligt med skämskuddar för att skyla sig mot alla dumheter. Filmer med Adam Lundgren, en jättelik svastika som modern konst utanför Sjöfartsmuseet, eller det senaste bottennappet; en låt på Stefan Missios senaste skiva med den straffbara titeln ”Får man krita en näve räkor?” (Ja, den utspelar sig i Feskekörka).

Därför är det så gött för själen att ramla rakt in i en platta som låter ungefär som om den nyss hittats nergrävd i sandlådan på Kvilletorget. En gammal relik, bortglömd och skitig, inspelad i tio exemplar på sjuttiotalet av en trasig proggare som antingen söp ihjäl sig eller rättade in sig i leden och försvann. Det är så det känns när Boxaren sjunger.

Boxaren?

Boxaren är en medelålders skivdebutant från Göteborg som med Pussel har gjort en bluesskiva, en rockskiva, ett niospårigt medikament för alla oss som inte kritar räkor. Och det är ingen slump att min påhittade biografi kring skivan utgick från Kvilletorget. Boxarens debut är nämligen så långt ifrån alla pinsamma, tillrättalagda bilder av Göteborgs innerstad som det går att komma.

Här finns inte en enda geografisk referens. Inte ett enda regn. Inga måsar. Och inga spårvagnar.

Här finns ett annat Göteborg. Det som inte riktigt får nämnas vid namn. Unkna dofter av sketen förort. Ljuset från blinkande neonskyltar vid de få hak som finns kvar kring Backaplan. Citytorget i skymningen när stammisarna ramlar in.

Boxarens debut låter som att Bruno K Öijer och Tom Waits har flyttat in i ett ödehus i oljehamnen. Som att de stryker runt där tillsammans på nätterna och slår på pipelines.

Lyssna på ”Släpp aldrig taget”, där berättarjaget längtar efter en pappa som aldrig kommer hem. Lyssna på stråkarna som smyger sig in i låten och sedan exploderar. Lyssna på fyllesången under skivans första sekunder, i ”Kaosteori”, som förresten är en utanförskapspsalm i klass med Nationalteaterns bästa. Pianot som kickar in mot slutet är helt makalöst.

Lyssna på en av årets bästa svenska rocklåtar. Den heter ”Nyasfalterad” och smakar väpnat rån, tjära och bensin.

Visst finns det dippar på Pussel. Alla bitar passar inte klockrent in i helheten. Ibland flummas det för flummets skull. ”Lägg ner”, till exempel, är ett bra exempel på skevhet när den slår över i förvirring. Kanske borde den lagts ner. ”Lång bort från ingenting” känns också lite trött och överflödig.

Men som antites till räkmaffians hutlösa bluffkampanjer är Pussel svåröverträffad. Precis så här mångbottnat låter betongen, avståndet, förlorarna. Faktum är att ”Utan vindskydd” antagligen är den perfekta Aveny-låten. Dels för att gatan är ett blåshål. Men också för att den kunde ha sjungits av vem som helst av de goa, trasiga gubbar som sitter dagarna i ända och pratar nostalgiskt om hamnen, utanför Systembolaget vid Valand.