För många är gråskalan en bekvämlighet – ett sätt för konstutövare att frambringa känslor genom att slött förlita sig på nyanserna mellan svart och vitt. Undertecknad har själv gjort sig skyldig till nämnda grepp, och i gymnasieskolans estethus var det inte sällan som mina medesteter hävdade att ”allt blir bättre i svartvitt”. Må så vara, men för Pelle Ossler är gråskala ingen bekvämlighet. Tvärtom tycks det snarare vara en nödvändighet.
Evig Himmlesk Fullkomning är Osslers sjunde album i eget namn sedan debutalbumet Hotel Neandertahl (1997) och vad gäller ljudbild och tematik är den en naturlig och näst intill förutsägbar uppföljare till Stas (2013). Det som skiljer Evig Himmelsk Fullkomning från dess föregångare är närvaron.
Inspelningsteknikern och gitarristen Susanna Brandin (Rome Is Not A Town, Hunt, Killers Walk Among Us) har inte underskattat rummet – med tillhörande möjligheter – och en kan nästan höra musikernas rörelser och hur deras fingrar vidrör instrumentens strängar och tangenter.
Ossler är, visserligen med all rätt, mest känd som Thåströms ständiga gitarrist och gnisselmakare, men det kunde i den bästa av världar ha varit ombytta roller (bildligt talat). Osslers kompositioner bör, med andra ord, klara sig utan den referens jag själv gjorde mig skyldig till.
Det är kanske oundvikligt att gitarrerna utgör den största delen av ljudbilden, men så fort Ossler öppnar munnen så stjäl rösten fokus från gitarrernas diverse rundgångar och oväsen. Osslers hjärna tycks rymma ett stort rimlexikon och det är, för att bara nämna ett exempel, få som skulle komma på idén att rimma ”ler” med ”nazistofficer”.
”Här kommer hen som är allas vår vän
som är din för sjuhundra spänn i en obäddad säng”
– ur ”Här kommer hen”
De suggestiva och vemodiga ”Botten av ditt hav”, ”Ute på ön” och inledande ”Ingen rök utan eld” (varav den sistnämnda med Amanda Werne som kompatibel duettpartner) kompletteras av popexplosionerna ”Slaget om Verdun”, ”Större än du tror” och ”Här kommer hen” som även de kläs i rundgångar och mullrande bassyntar.
Kanske är det även de, som det i folkmun kallas, ”lättsammare” låtarna som intresserar mest på Evig Himmelsk Fullkomning. Tack vare den omfattande palett av gråskalan som Ossler använder sig av blir låtarna inte mindre Ossler för att de råkar gå i dur, är kortare än fem minuter och har starka refränger.
Evig Himmelsk Fullkomning framfördes i sin helhet under förra årets Stockholm Music & Arts, vilket i tidningen Sonic beskrevs som ett av årets starkaste liveframträdanden. Det är inte svårt att förstå varför.
[Razzia/Family Tree, 24 mars]
