BAKGRUNDSKOLLEN: Faråker – Början på slutet

1011797_740311042669712_2631499044432956046_n

Det är dags för den tredje delen i HYMNs serie Bakgrundskollen. Ett sätt att fördjupa sig i en låt, video eller album. Den här gången är fokus på Faråkers album Början på slutet (2014). Kalle Larsson vid pennan.

Det var en aprilmånad som var som april är mest. Samma uppbrott, samma förkylningar och samma bipolära väderlek. Sen släppte Faråker sin debutskiva och alla log och blev helt dimmiga.

Att lyssna på Början på slutet är att utsätta sig för en slags omvänd chockterapi. Skivan är ett naturläkemedel som skjuter upp långa blommor genom ryggmärgen. Sedan byts hela blodvolymen ut mot Aloe Vera. Och då har du fortfarande bara hört första refrängen i ”Lycklig död”.

2014, i april och maj när han var populär och överallt, ville somliga likna Faråker vid Ted Gärdestad. Jag fattade aldrig det där. Ted Gärdestad, svenskt nationalhelgon, gjorde ett par bra visor en gång i tiden. Eller om det var hans brorsa. Somrigt naiva sånger om barnslig oskuld, frihet och kärlek. Om att bada naken.

Men såhär: om Ted Gärdestad (och hans brorsa) satt vid ett öppet fönster och tittade upp på en oskyldigt blå himmel när de gjorde sina låtar, så satt Olle ”Faråker” Blomström mitt på en äng och rev desperat med fingrarna i marken när han skapade Början på slutet. Skivans elva spår är en genetisk undersökning av en patologisk drömmare – och en arkeologisk utgrävning av det landskap som format honom.

Drömmaren heter alltså Olle Blomström, och hans inträde på den svenska popscenen hade pågått sedan 2012, när singeln ”Paparazzi du” släpptes. Låten, en sarkastisk kommentar till selfiekulturen på sociala medier, fick rotation på P3 och det började viskas om någon från Blekinge som kunde få pop att låta som den lät när Beach Boys gjorde den. Alltså som en paraplydrink och en explosion på samma gång.

2013 kom ”Ellinor” och ”Allt som är skit” – två singlar som spädde på Faråkers rykte som en av dåtidens mest intressanta svenska indieartister. När fullängdaren sedan släpptes var det öppet mål för Karlshamnsonen; våren och sommaren stod för dörren – och ingen med pophjärtat i behåll ville åka på roadtrip utan en spellista som kulminerade med antingen ”Sista fajten” eller ”Stå på tå”. Eller, för den delen, ”Villa Dovre” – den enda svenska poplåt jag hört som besjunger stormen Gudrun (och som den gör det!). Eller ”Allt faller”. Eller vilken jävla låt som helst från skivan.

Jag blir tvungen att mejla Faråker.

Varför låter Början på slutet som antitesen till alla bekymmer i världen – samtidigt som texterna egentligen är ganska depressiva och ångestladdade?

Efter en stund svarar Olle Blomström:

– En bra låt ska man både kunna gråta och dansa till tycker jag. Det är lite som kontrastfärger, rött syns bäst mot grönt.

När jag träffade Faråker i hemstaden Karlshamn, senvintern 2015, pratade vi om hans ”känsla av undergång” som han levt med i perioder. Den tiden var över, bedyrade han. Men den – tillsammans med hans apokalyptiska ”längtan efter att hela samhället ska börja om på nytt” – kan kanske förklara textrader som ”allt som är skit / går över och förbi”, och refrängen i ”Stå på tå”:

”jag har försökt ropa på hjälp
men hörrö du, vet du vad
jag har ett hemligt knep
jag ställer mig på tårna
och skriker så högt jag kan
att allting är så jävla bra”

De där raderna hade ju lika gärna kunnat vara författade av Thåström på åttiotalet, ackompanjerade av Osslers domedagsgitarr. Men Faråker går åt diametralt motsatt håll – han klär desperationen i vintage popkostym. Och effekten, när lyssnaren druckit upp lemonaden och lyssnar om, blir nästan ännu starkare. ”Vad fan sjunger han?”.

Jag skriver till Faråker igen.

Övertolkar jag dina texter?

Det går någon dag. Sedan plingar det till.

– Nej, jag tycker att du har förstått precis hur jag menar. Det är något med att börja om på nytt som tilltalar mig så väldigt mycket. Jag tror på att människor kan förändras, att dåliga vanor kan brytas och man kan sona sina synder och hela den där Jesus-biten. Det kanske är svårt, men det är inte svårt när man kan det. När jag skriver har jag en ängel och en djävul på axlarna. Mestadels är det djävulen som viskar att allt jag gör är dåligt, att jag är korkad, och att jag är en otillräcklig älskare. Men ibland får ängeln komma till tals och det är en rätt härlig omväxling. Jag tror att alla som nån gång har försökt skapa nånting kan relatera till det.

Ingen i Jesus Kristus pånyttfödd random bluesgubbe från USA hade kunnat formulera det finare, tänker jag, och skickar en uppmuntrande smiley som svar.

Men oavsett hur existentiella texterna på Början på slutet tillåts bli, är ljudbilden alltid mjuk som sockervadd. Denna sammanhållning är skivans kanske största tillgång. I varje sekund av de elva spåren är Olle Blomström fullständigt trogen det sound han själv uppfunnit. Och det är egentligen lite konstigt. För när jag, som med tanke på stringensen alltid föreställt mig att skivan blev till under en intensiv, komprimerad period, frågar Faråker om saken, svarar han att processen tog tid.

– Första låten spelade jag in 2010, skriver han.

– Har jag för mig, tillägger han sedan.

Men skivan låter som den är inspelad över en helg. Hur kan ljudbilden vara så konsekvent? Hade du någon slags grundmurad vision?

– Det var definitivt min mening att försöka få det att låta som en helhet”, svarar Faråker. Surfgitarrer, dämpade trummor, och plåtreverb var det enda jag tänkte på i fyra års tid. Sen gjorde Classe Persson ett imponerande jobb, som fick mina spretiga ljudfiler att hänga ihop.

Classe Persson, alltså. Och även det faktum att Olle Blomström själv spelar alla instrument på skivan, bidrar nog till att Början på slutet låter som en pop-okalyptisk temaskiva inspelad i ett utdraget haschrus. Den enda från Sverige på senare år – kanske någonsin. För ingenting annat i svensk popsfär låter som Faråkers hittills enda skiva. Det går inte att komma ifrån.

”pipan mot munnen, tryck av och ta ett bloss
känn hur det växer rosor på din kropp”

Nu är den här texten egentligen slut, ni har förstått att ni måste lyssna på Början till slutet tills öronen ramlar av, men för att inte begå tjänstefel måste jag också fråga Olle Blomström (vi har vid det här laget utvecklat en ganska förtrolig ton i vår chatt) om något nytt material är på väg. Efter singelsläppet ”Apans sång” 2015 har det ju varit alarmerande tyst. Är Faråker på väg att bli en 2010-talets Jakob Hellman? En popsnickare som gör succé och sedan kollapsar under sin egen kreativa ångest.

– Det kommer komma nytt. Det kommer bli mer av allt! svarar Faråker kort.

Det där svaret kunde varit hämtat från vilken intervju som helst med Jakob Hellman, tänker jag, och tackar för Olles medverkan.

Sen drar jag på ”Allt faller” så högtalarna rämnar.