När jag var 19 år (för vad som känns som 100 år sedan) så stack jag till Costa Rica i några månader för att ”finna mig själv”. Jag kan inte påstå att det lyckades. Det enda jag åstadkom var en större barnota på den lokala strandbaren. Samma strandbar där jag för övrigt lärde känna några äldre amerikaner som övertygade mig om att investera några dollar i ett ”nytt revolutionerande nätcasino som skulle ta världen med storm”. Det där nätcasinot har så vitt jag vet än idag inte öppnat upp sina portar, och jag har heller inte sett röken av mina investerade dollar, men det skulle inte förvåna mig om de figurerar i något av Panamadokumenten. Nåväl, jag fick i alla fall en fin solbränna på köpet. Nog om det.
Men det är inte utan att jag kommer att tänka på mitt ganska misslyckade 19-åriga jag, nu när Zara Larsson, vårt stora svenska hopp i musikframtiden, gör en helt annan resa och släpper sitt ANDRA album, också blott 19 år gammal. Och jag vet att jämförelsen är långsökt men även här känns det som att Zara Larsson är ute på en resa kring att ”finna sig själv”.
Först till det självklara: So Good är en riktigt bra platta, bättre än sin föregångare debuten 1 som givetvis också höll hög klass. Det har inte sparats på krutet över huvud taget. De bästa låtskrivarna och producenterna som världen har att erbjuda har bidragit (samt Jocke Berg och Ed Sheeran) för att skapa poplåtar som ligger rätt i tiden och gör Zara Larssons storhet rättvisa.
Ett typexempel är ”I Would Like”, som låter precis som en poplåt ska låta 2017. Rak, vers med power, tung refräng, samt en instrumental synth-hook, likt de där klubbiga Diplo/Skrillex-slingorna som slutligen gjorde Justin Bieber cool när han anammade dem på sin senaste platta.
Men det är också där cynikern kommer in. För en vet att om Zara Larsson hade ratat dessa låtarna, så hade de getts till exempelvis Tove Lo eller Rihanna istället, precis som det görs med all producerad pop där fler parter än själva sångrösten är inblandad.
Där finns däremot en stor skillnad som ligger till Zara Larssons favör. Där många stora pop-produktioner ofta vilar på soundet, hooken och allt runtomkring, det faktum att till och med något så karaktärslöst som en Idol-vinnare skulle ta sig an dem, så har Zara Larsson rösten, attityden och närvaron att göra låtarna till sina egna. Här får rösten vara i centrum istället för att produktionerna ska vara styrande.
Och visst njuter man i stora drag. Men där är samtidigt något som spretar.
Kanske är de det faktum att poppen idag är i en ständig förändring, mer än vad den varit tidigare. Tack vare att tillgången till musik är så mycket enklare idag så bombar artister inom genren ut låtar och EP:s mest hela tiden. Vi är bekväma med att få en låt av vår favoritartist, en gång i månaden, men vi tycker inte att det är lika gött att få en hel platta.
Och det är också där som det spretar. Plattan drar i flera olika riktningar när alla låtskrivarna och producenterna tävlar om vem som kan skapa den perfekta bangern. Det blir även för mycket utfyllnad i form av Melodifestivals-sömniga ballader och två år gamla låtar, till exempel uttjatade ”Lush Life” som av någon märklig anledning också är med på plattan. Antagligen för att skivan är riktad till en internationell publik, istället för den svenska, vilket inte är så konstigt med tanke på att Sverige sedan länge är erövrat.
Men det blir också en förvirrande erövring, eftersom en inte vet vilken riktning den tänker ta. Samtidigt är det ett ganska hutlöst krav att förvänta sig att en 19-åring redan ska veta svaret på den frågan. Speciellt när en har en helt omänsklig hype att leva upp till. Kanske ska vi bara nöja oss med att konstatera att So Good i det stora hela är en bra platta, låta Zara ”finna sig själv” och lugnt och sansat invänta de framtida stordåden.
Så länge hon undviker en resa till Costa Rica så blir det nog jävligt bra.
[TEN, 17 mars]
