Det ska erkännas. Inför släppet av Depeche Modes fjortonde album fanns en viss oro att det skulle vara en besvikelse, att det bara skulle vara ännu ett album med en medioker samling låtar från ett band som för länge sedan slutat vara så bra som fansen krampaktigt intalar sig att de aldrig slutat vara. Men efter första genomlyssningen hittar jag bara en misslyckad låt, den sentimentala och melodramatiska ”The worst crime”, i övrigt är Spirit manna för öronen.
Floskeln att albumet växer ju fler lyssningar man hänger sig åt stämmer. Det här är ett album som till stora delar är back to basics. Det är syntslingor och beats som känns vagt lyckorusigt bekanta från tidigare produktioner. Det är snygga lager på lager-uppbyggda låtar med Dave Gahans intensivt pockande röst och Martin Gores ömt vibrerande. Kort sagt är det är många perfekta nyanser av mörker som bandet bjuder på.
Textmässigt är det tydligt att albumet är gjort i en tid av politisk turbulens och depression. Det är fyllt av religions- och nationalismkritik, inte minst i singelsläppet ”Where’s the revolution”. Det starka inledningsspåret ”Going backwards” med rim som ”we lost our soul, we’re digging our own hole” beskriver en förlorad, andefattig, mänsklighet, som teknologiskt har det bättre än någonsin, men utvecklingspsykologiskt tycks ha regredierat rejält.
Introt till ”Poorman” är ljuvligt nostalgiskt blipblopande och ”Cover me” är en uppvisning i konsten att bygga upp en crescendoartad pulserande rytm som närmast hypnotiserar. Och det är inte svårt att se Dave Gahan framför sig på scen under den kommande turnén med publiken vrålandes ”I like the way you move for me tonight”, från en av albumets bästa låtar,”Scum”. Spirit avslutas med det dystopiska spåret ”Fail”, en låt om att våra samveten är korrupta och att vi är körda. Vi känner ingenting, vi är tomma kärl. Vi är fuckade, sjunger Martin Gore.
Det stämmer måhända om den yttre världen, men ingenting kan vara mer fel om känslan som stannar i kroppen efter att ha lyssnat på de 12 ordinarie spåren och de fem efterföljande mixarna, som inleds sugande suggestivt och avslutas med klubbhård drum’n’bass.
[Sony, 17 mars]
