Many Voices Speak – ett alias för Matilda Mård – har sedan debutsingeln ”Video Child” hyllats för sin melankoliska och nostalgiska popmusik. På lördag gästar Matilda Klubb HYMN på Oceanen i Göteborg (tillsammans med Malmöbandet Hater).
I samband med Where’s The Music? förra månaden spelade Many Voices Speak på en liten scen i en fritidsliknande lokal – omgivningen blev snabbt betydelselös. Matilda började sjunga och under spelningens 30 minuter – en halvtimme som försvann allt för snabbt – hade byggnaden kunnat genomgå en helrenovering utan att publiken förstått vad som pågick bakom deras ryggar. Allt fokus på scenen.
Nedanstående video fångar, i likhet med nämnda konsert, samma känsla av verklighetsflykt. Emelie Markgren dansar helt naturligt med hockeyklubba i skiftande natur. Bakgrunden varierar mellan betong, sand och skog. Människans påverkan är ständigt närvarande, vilket gör att musikens sorgsna karaktär förstärks ytterligare.
Hög tid att bekanta sig närmare mer Many Voices Speak. Debut-EP:n Away For All Time och en gästinsats på Grapells singel ”Some Places” har fått många att upptäcka Matildas varma utstrålning.
Berätta om projektets tillkomst!
– Musiken har vuxit fram och utvecklats vid min sida sen jag började göra egna låtar. Låtarna som EP:n består av kom till under en längre vistelse i Borlänge och blev del av projektet Many Voices Speak när de genomgått Petter Nygårdhs behandling. Det var Petters debut som producent i stort sett, men han satte en så pass väsentlig prägel på det sound som utgör Many Voices Speak att han blivit en permanent komponent i projektet.
”Sen visade sig Borlänge vara väldigt inspirerande i sig”
Läste att Borlänge blev en tillflykt som skapade någon form av stabilitet. Stockholm saknade lugnet.
– Ja, att flytta dit var min egen behandlingsmetod för att få tillbaka en bra relation till musiken; att leva lite mer som jag gjorde när låtskrivandet blomstrade, dvs i en mindre stad där det inte händer så mycket. Sen visade sig Borlänge vara väldigt inspirerande i sig.
Du gjorde din första officiella spelning på Where’s The Music? tidigare i år. Hur var det att framföra låtarna inför en större publik? (det var många som trängdes för att komma in)
– Det var härligt. Festival-konceptet är ändå tacksamt när man gör sin första spelning. Hade inställningen att jag kunde vara lite av en gatumusikant som besökarna bara kunde passera eller i bästa fall stanna till vid en stund. Så den publik som bildades stärkte mig mer än den skrämde.
Har du stött på några problem när musiken ska överföras från skiva till scen? Det känns som om det kan vara knivigt att fånga samma lätta och mjuka stämning.
– Jag ser det som två separata företeelser och på sätt och vis två olika uttrycksformer. Att soundet byter skepnad från skiva till live eller till och med från spelning till spelning känns som en naturlig och positiv effekt.
På lördag spelar du på Klubb HYMN i Göteborg. Vad har du för relation till västkusten?
– Under perioder i mina tidiga 20’s när jag känt att jag inte haft ett ”riktigt liv” har jag haft planer på att flytta till Göteborg och skaffa ett sånt liv. Har alltid haft bilden av Göteborg som exotiskt och rejält på samma gång.
”I skapandet behöver jag vara själv för att kunna öppna upp helt och hållet”
På scen har du ett ett band, men som artist är du solo. Hur fungerar den kombinationen?
– Den fungerar bra. I skapandet behöver jag vara själv för att kunna öppna upp helt och hållet. I framförandet behöver jag de andra för att jag inte kan spela så bra som dem och för att de gör allting roligare.
Du delar artistnamn med en dikt av Karin Boye. Berätta om din relation till henne.
– Hennes dikter var en av de saker som satte igång mitt eget skrivande som tonåring. Jag märker att jag dras till det tidlösa uttrycket även i låtskrivandet, vilket säkert är inspirerat av henne på många sätt.
Det är många som tolkat Boye musikalisk. Med varierad framgång. Den tanken har aldrig slagit dig?
– Nej inte direkt. Det som får mig att vilja göra en cover i första hand är oftast att jag skymtar något storslaget som hålls lite gömt i originalet. Det är just den känslan av att ”fynda” jag går igång på, och då måste det vara mer än en text från början.
Du har däremot gjort en strålande tolkning av ”Blue Moon”. Vad skulle du säga är det viktigaste för att lyckas med en tolkning?
– Hm. Kanske att verket som tolkas har en viss kvalitet från början. Väldigt likt att fynda på loppis när jag tänker efter.
Viken är din favoritversion?
– Jag har inte varit så intresserad av låten innan jag hörde den i ”Fame” med Dominique Dunne. Hon framförde den med en svärta som de andra versionerna saknar.
Din musik är nostalgisk på något sätt. Och det gäller även ”Blue Moon”. Hur har du funnit ditt uttryck?
– Jag tror mitt uttryck är ett resultat av allt jag inspireras av. Att blicka tillbaka är definitivt en återkommande inspirationskälla för mig. Därav nostalgin säkert.
Musiken har gått väldigt bra utomlands. Hur kommer det sig tror du? Är du överraskad av intresset?
– Jag är väldigt överraskad och glad för det. En faktor är förstås att jag har två grymma skivbolag [Strangers Candy och Hit City U.S.A.] som sprider musiken utanför Sverige. Får man bara hjälp att sprida musiken till tillräckligt många finns det ofta någon där ute som tycker om det man gör.
