Tre country-album från tre årtionden

Dags att gräva lite i musikhistorien igen. Ernst Adamsson Borg presenterar tre fina country-album från tre årtionden. Alla av kvinnliga artister.

Klockan är slagen för att slå ett slag för en av de mest fantastiska musikstilarna som finns. När jag säger att jag älskar denna genre händer det att vissa sneda blickar utdelas. Detta skyller jag på att de som utdelar de sneda blickarna inte är frälsta. Än.

Saker som förknippas med denna typ av musik är till exempel: kor, boots, hembränt, banjo, Nashville, Bakersfield och Stetson-hattar. Ja, ni hajar att det är country jag maler på om. En stil som går att ta till i nästan varje läge. Natt som dag, dans som sovdags.

Nån expert på country är jag inte. Det är rätt svårt att vara tror jag. Landet på andra sidan pölen har nämligen producerat fler countryartister än vad det finns myggor vid en fjällsjö i juni, vilket i sin tur har resulterat i fler plattor än det finns sandkorn i Sahara.

Tilläggas bör väl att det har gjorts countrymusik både här och där på vår jord, men det vore högst tveksamt att börja någon annanstans än i födelselandet – USA.

Nu skulle allt kunna dras från början och innefatta nån form av tidslinje som mynnar ut i att Hank Williams är den stora grundpelaren för genrens utveckling, vilket han självfallet är, precis som att en inte kan gå genom bluesen utan att nämna Robert Johnson. Men den historien är för ett annat tillfälle. Det måste dock sägas att alla genast bör lyssna genom den gula Hank-boxen 40 Greatest Hits, om detta inte redan är gjort förstås.

Jag tänkte istället för att dra genom gubbarna börja med att göra ett gäng nedslag i mina tre favoritplattor med kvinnliga artister. Countryn är nämligen en genre som är väldigt rik på kvinnliga artister som gjort fantastiska album, som till varje pris borde höras och avnjutas.

”Just like a fool I let you rule this heart inside of me / Now you don’t care how many years I’ll spend in misery”

Så lät det år 1956.

Textraden är hämtad från albumet Songs of a Love Affair av sångerskan Jean Shepard. Albumet är ett tidigt exempel på vad som kallas konceptalbum, men det låter supertrist så jag kör på temaalbum istället. Vilket detta tema var står tämligen klart om en tar sig en titt på textrad och titel: en kärleksaffär som demolerar ett förhållande. Ett sånt där tema som ständigt återkommer i denna fantastiska genre.

Plattan spelades in i Capitols, inte helt okända, lokaler i Hollywood. Bland musikerna återfinns bland andra Buck Owens på gitarr. Var det någon som sa Bakersfield? Tolv fantastiska spår hamnade på plattan och inte kan en hävda att texterna är utdaterade. Kärlek är ständigt på tapeten.

Dags andra trampa framåt i historien. Nästa nedslag, och då menar jag nedslag, den här plattan smällde högt i det konservativa Nashville. Namnet? Just Because I’m a Woman. Artist? Dolly Parton. År? 1968.

My mistakes are no worse than yours / Just because I’m a woman”

Där satt den. Alla där omkring tyckte väl inte att det skulle upplysas om det där faktumet.

Utöver de sanningar som Dolly Parton delar med sig av i titelspåret återfinns ett helt gäng andra lysande sånger på albumet. Ska jag vara ärlig är alla ruggigt bra. Men de andra som bör lyftas upp ordentligt är ”I’ll Oil Wells Love You” och ”The Bridge”.

”I’ll Oil Wells Love You” visar på Partons möjlighet att skriva rappa och roliga sånger där skratt ofta finns nära till hands. ”The Bridge” å andra sidan, hm… Den bör ej förklaras, enbart lyssnas på.

Allt som allt är detta ett av de Dolly Parton-album från den tidiga karriären som rakt genom är helt fantastiskt.

Dags att lämna hjärtesorg, kärlek till oljemagnater och välbehövliga statements. Vi har nu nått åttiotalet. Detta årtionde tas med storm av Carlene Carters album Musical Shapes från år 1980. Storm är väl lite fel uttryckt, det var väl ingen monstersäljare direkt. Men ett riktigt bra album.

Carlene Carter är, som namnet antyder, dotter till June Carter. Ett barn hon inte fick med Johnny Cash utan med sin tidigare make. Att hon delar sin moders musikaliska talanger står tämligen klart vid första ton. En djupare röst än June, men med samma härliga riv där det behövs.

Till skillnad från ovan nämnda album, som låter precis som de flesta tänker sig country, är Carlene Carters verk inte riktigt den typ av musik. Visst rör det sig fortfarande i countryns territorium men det är bra mycket mer dansant sväng.

Detta sväng beror helt enkelt på det faktum att musikerna på plattan varken var studiomusiker från Capitol i Hollywood eller RCA i Nashville. Dessa typer var pubrockare från Storbritannien. I min mening de bästa pubrockarna någonsin: Nick Lowe, Dave Edmunds, Terry Williams och Billy Bremner.

Kolla in Carlenes cover av styvfars ”Ring of Fire”, där kan vi snacka dansant. Det kan liksom inte bli så mycket bättre. Angloamerikansk country på toppnivå.

Tre album från tre olika årtionden är avklarade. 70-talet missades olyckligtvis. Men misströsta icke! 70-talets outlaw-country ska få sig en genomgång inom kort…