Anthrax. Foto: Niklas Gustavsson/Rockfoto
Efter att spenderat helgen på Umeå-festivalen House of Metal; bland thrashande riff, ångestfyllda skrik, nitar och läder, så ekar en fråga i mitt huvud – är metalfestivaler undantag när det kommer till genustänk?
Jag har varit på de flesta HoM sedan starten 2007, de senaste fem åren som press istället för överförfriskad åskådare – vilket lett till att jag ser med andra ögon på “Norrlands bästa metalfestival”.
Missförstå mig inte nu, jag gillar verkligen HoM. Det är riktigt kul att det finns en helg varje år som är tillägnad alla metalälskare – en plats där du får mer frågande blickar om du har på dig en skjorta från H&M än en ringbrynja i rostfritt stål. Det är en festival som lyckas dra namn som Hatebreed, Lamb of God och Anthrax till Umeå. Verkligen imponerande.
Men om vi jämför med Umeås största festival Umeå Open, som drar igång om lite över en månad, så finns det en klar och tydlig skillnad – Umeå Open har bokat kvinnliga artister, eller åtminstone band med kvinnliga medlemmar. Varför har inte HoM fångat upp det tänket?
Jag har under helgen diskuterat detta med vänner som har varit festivalbesökare och det är två svar som upprepas:
1. Jo, men de vill ju ha band som drar folk!
2. Men grejen är att det typ inte finns några metalband med tjejer i…
Visst, det är klart att festivalarrangörerna vill ha band som drar folk. Första dagen, då både Pain och Anthrax spelade, var festivalen fylld redan vid 21:00 – men de andra banden då? Jag tror att enbart Anthrax är en tillräckligt stor bokning för att dra mer folk än vad som krävs första dagen. Det märktes ganska tydligt då man under dag två var tvungna att stänga av sittdelen på spelningarna med Krisiun och Gloryhammer, så att det inte skulle bli tomt framför scenen inne på Idun (stora scenen).
Och även om några av banden kanske ingår i ett festivalpaket känns det som att det inte ens funnits i åtanke att försöka boka band som inte är enbart manliga. Av de 100 bandmedlemmar som uppträdde under helgen är tre stycken kvinnor, och de spelade alla på den minsta scenen. Hur ska band med kvinnliga medlemmar lyckas dra folk till en festival om de inte ens får ta plats? Att kvinnor är underrepresenterade inom metalscenen är det inget tvivel om, men 3/100 är skrattretande.
När det kommer till svar nummer två orkar jag knappt diskutera. Det finns väldigt många bra band med kvinnliga medlemmar. Saken är den att dessa band blir förbisedda för att det finns fördomar om att tjejer inte kan spela metal. Även om ingen vill medge detta så går det inte att förneka. Ända sedan jag var 14 och blev introducerad för Coal Chamber har det låtit likadant. “Visst är det bra? Och det är en TJEJ som är basist”. Om inte dessa fördomar finns varför envisas alla om att påpeka att det är en tjej med i ett band som de tycker är bra?
Jag säger inte att HoM inför nästa år måste ha 50/50 manligt och kvinnligt. Men försök åtminstone ha detta i åtanke när det är dags att boka band 2018.
Wolf. Foto: Herman Dahlgren/Rockfoto
Nu ska ni inte tro att jag har gått omkring och surat mellan alla band. Helgen har självklart varit kul och jag har blivit glatt överraskad. Av två band speciellt. Wolf, som hade mig ståendes längst fram vid scenen hela spelningen, och då är jag inte ens ett heavy metal-fan. Det var ett extremt tight framträdande som fick nästan alla andra band under helgen att framstå som rookies. Speciellt Pain.
Till deras försvar funkade inte medhörningen under Pains spelning, men bandet hamnade så mycket i otakt att de avbröt mitt i en låt och glömde stänga av sångens back track. Det fick spelningen att kännas lite amatörmässig, plus att sångaren Peter Tägtgren hade feber och kortade ner speltiden till under en timme.
Även Scar Symmetry hade problem då deras dator slutade fungera i cirka tio minuter. Gitarristen försökte under tiden underhålla publiken med att spela Super Mario-musiken.
Det andra bandet som överraskade var Anthrax. Jag har aldrig riktigt varit ett fan av bandet och alltid ansett att deras bästa låt är ”Bring The Noise” som de gjorde med Public Enemy. Men jäklar vad de gav allt. Professionaliteten hos gubbarna var mil över alla andra band. Energin hos Joey Belladonna var sinnessjuk. Publikkontakten hos bandet var bland det bästa jag sett. Det var som att Belladonna hade en speciell separat relation med varje person i publiken. Och jag tror Scott Ians argument för ”Skeletons In The Closet” som bästa Anthrax-låt fick mig att ändra uppfattning. Bättre live än på skiva.
Men hur bra Anthrax än var kan jag inte släppa tankarna kring genusfrågan på metalscenen. Som sagt, jag kräver inga dramatiska förändringar som att alla band som spelar på stora scenen ska ha kvinnliga medlemmar, men throw me a fucking bone! Jag ser mycket hellre Iwrestledabearonce få ett försök på scenen inne på Idun än ser Gloryhammer lajva magiker och riddare där.
Tänk om House of Metal – ni är en viktig festival, så visa att även ni känner till att det är år 2017!
Arkivbilder.
