Grammis17 – en kväll att glömma

Maxida Märak var en av programledarna på Grammis. Detta är dock en arkivbild.

”Jag var full den första timmen, sen nyktrade jag till. När jag såg hur trist galan var började jag dricka igen”, säger en bekant torrt på Grammis efterfest. Aldrig förr har jag varit med om att så många människor velat prata av sig om Grammis, och då hände ändå inget särskilt, på gränsen till ingenting överhuvudtaget faktiskt, under galan.

× × ×

Ingenting särskilt hände på den så kallade förgalan, där man presenterar kategorier som anses vara mindre viktiga för allmänheten. Frida Hyvönen blev välförtjänt årets kompositör. Årets barnalbum (Emma Nordenstam), dansband (Sannex), klassiska (Västerås Sinfonietta) och jazz (Tonbruket) delades ut. Stämningen var pepp och gemytlig, men det byttes ut till förvirring när vi insåg att även pop (Laleh), hårdrock (Ghost) och elektro/dans (Kornél Kovács) anses vara mindre viktiga och delas ut innan Grammis livesändning. Sedan när är popmusik oviktig för allmänheten?

Under förgalan gjorde Grammis också årets enda försök till en kommentar i en samtidsfråga och delade ut ett hederspris till Marie Ledin, chef för Polarpriset. Ledin fick priset för att som kvinna ha kämpat så många år i en mansdominerad bransch. Dottern till Abba-managern Stikkan Anderson har säkert fått kämpa hårt i branschen, men om det är så som det antyddes i motiveringen, att hon är en kvinnorättskämpe, så har hon misslyckats ordentligt med det notoriskt icke-jämställda Polarpriset.

× × ×

Förgalan leddes av Maria Andersson och Thomas Stenström, och trots att inget särskilt hände under deras värdskap var de ändå en mer dynamisk duo än Magnus Carlson och Maxida Märak som tog över. Carlson och Märak började med en ballad i duett. ”Det satte stämningen för hela Grammis”, sa en annan traumatiserad bekant över ett glas vin på efterfesten.

Ingenting särskilt fortsatte att hända på scenen, men jag vaknade i alla fall till när Kent förlorade sina första två kategorier. Skulle Grammis älsklingar floppa totalt under sitt sista år? Häromåret lessnade jag ordentligt när branschen tycktes dela ut priser till bandet per automatik, men Kents död till ära var jag ändå beredd att stå ut med ett par nonchalanta tacktal från Jocke Berg i år. De kom ikapp senare under kvällen med kategorierna årets rock och årets album.

× × ×

”Vi gjorde det, grabbar! Vi överlevde Kent”, ropade programledaren Magnus Carlson till sina Weeping Willows-kollegor när Kent gick av scenen efter stående ovationer. Och det var enda gången man ens märkte av att Grammis hade programledare.

Festivalpoddens Caroline, å sin sida, vaknade till när hon insåg att Frans hade vunnit över Håkan Hellström i den enda kategorin Hellström var nominerad i – årets låt. ”Zlatan-Frans vann över Håkan”, sa Carro och började skratta av chock.

× × ×

Att kvällens andra närmande en samtidsfråga inträffade under Cherries tacktal (årets hiphop) lär inte få någon att ramla av stolen av förvåning. ”Jag står här som representant för alla mammor och systrar som ni glömmer bort när ni pratar om orten”, sa hon och fick en att drömma sig bort till förra årets Grammis med sin oväntade betoning på politik.

För under årets artistuppträdanden hände inte heller något särskilt. Jill Johnson kom och gick, så även Urban Cone. Frida Hyvönen gjorde ett estetiskt vackert, men mest pliktskyldigt, nummer. Den stora behållningen var Anna Ternheims vackra tolkning av Kents ”Kärleken väntar”. Men när Ternheim ställde sig på scenen, mot slutet av showen, var det redan halvtomt i publikraderna sedan länge.

× × ×

Så vad hände egentligen Grammis? Blev man för rädd eller för utmattad av förra årets chockerande politiska show?

En företagsfest inom musikbranschen har naturligtvis noll skyldighet att komma med samhällskommentarer, men ska det sändas i tv och vara engagerande för människor utanför branschen ska det i så fall åtminstone kunna roa med humor, glamour och/eller verklighetsflykt.

Årets upplaga av Grammis var varken engagerande eller underhållande, den var mest lik en händelselös, grådaskig tisdag på jobbet. Hade jag bossat över en tv-kanal skulle jag ha funderat på om det är värt att köpa loss sändningsrättigheterna nästa år.