Michael Bolton. Det första som dyker upp i huvudet är väl en ordentligt gigantisk kalufs? Den rockade han under rätt många år. Typ genom hela 70-, 80- och 90-talen. När 2000-talet kom gick han till frisören och kapade av den där långa manen. Kanske skulle detta komma att bli en vändpunkt i hans, i ärlighetens namn ganska intetsägande musik? Ny look, ny musik så att säga.
Men icke. Den fortsatte att vara ganska jättedålig. Förra plattan Ain’t No Mountain High Enough: A Tribute to Hitsville U.S.A. var, som namnet antydde, ett försök att hylla Motown. Nån hyllning vet jag inte. Snarare ett hån..? Allmusic.com gav den visserligen fyra stjärnor, hur och varför?
Nu är det i alla fall dags igen. Bolton har bestämt sig för att sätta tänderna i ännu lite fler gamla klassiker. Plattans namn är Songs of Cinema och det är nu dags att ta ett grepp på vad som ljuder i stereon hemma hos fans av Mr. Bolton.
Spår nummer 1: ”When a Man Loves a Woman”. Denna har Bolton gjort tidigare, men nu alltså spelat in en ny version för detta alster. Vem som spelade in den från början står tämligen klart: Percy Sledge, år 1966. Percy Sledge sjunger detta från botten av sitt hjärta och låten, inspelad nere i Alabama med fantastiska musiker, träffar rakt i hjärtat. Boltons version träffar lika rätt som en överförfriskad ungdom träffar toalettskålen, totalmiss. Usch.
Spår nummer 2: ”Stand by Me”. En Ben E. King-låt från 1961 som hämtar sin inspiration från ett gospelspår, ”Stand by Me Father”, framförd av The Soul Stirrers. Alla kan väl både musik och text till den Ben E. King gjorde. Svinbra är den. Bolton försöker få in lite gospel i introt, men det går i stöpet. Låter enbart framtvingat och något sånt där trevligt gung som det bör vara infinner sig inte. Musiken är helt och fullt hämtad från 80-talet, vilket inte gör saken bättre.
Spår nummer 3: ”I Got a Woman”. Nä, nu trampade han ordentligt i klaveret. Detta är Ray Charles vi snackar om. Man gör inte en Ray Charles-cover om man inte är ruggigt bra. Han står som en av de tyngsta förgrundsgestalterna till soulen. Dessutom låter det som att trumbeatet i introt spelats in på en kastrull genom en sliten bandspelare från 75. Hade kanske vart coolt om Suicide gjorde covern 77 men inte nu. Låt den vara!
Spår nummer 4: ”I Will Always Love You”. En av Dolly Partons mest framgångsrika låtar från år 1974. Skriven som ett farväl till hennes tidigare make Porter Wagoner. Den väldigt tillbakadragna musiken skjuter fram Partons stämma och ger gåshud varje gång. En fantastisk låt. Dolly Parton medverkar själv på Boltons version och jag måste nog säga att detta är det ett av de få spår som inte är helt värdelösa. Främst för att Dolly själv får sjunga rätt mycket.
Spår nummer 5: ”Old Time Rock and Roll”. Låt gå då. Bob Segers svettiga rock-dänga från 1978. I original är den precis som min egna genre-bestämning antyder – svettig. Men den får igång fötterna. Bolton fläskar upp den lite men han är inte riktigt lika mycket härligt grit i rösten som Seger. Men jag låter den passera.
Spår nummer 6: ”I Heard It Through the Grapevine”. Inspelad av ett helt gäng Motown-akter men mest känd i Marvin Gayes version från 1968. Ruggigt bra låt men ack så sönderspelad. Bolton gör inte situationen bättre. Dessutom en Motown-låt, rent logiskt borde han väl slaktat den på förra plattan som skulle vara en Motown-hyllning?
Spår nummer 7: ”Cupid”. En låt av en av de bästa – Sam Cooke, släppt 1961. Cooke har samma status som Ray Charles eller Solomon Burke i min bok. Så varför? Sluta upp med att trakassera bra musik Bolton. Inte blir man det minsta kär av att höra din stämma förstöra denna klassiker.
De tre återstående spåren är Judy Garlands ”Somewhere Over the Rainbow” från filmen Trollkarlen från Oz, ”As Time Goes By” som Dooley Wilson framförde i Casablanca och något skräp Bolton gjorde i SNL. Alla tre väldigt onödiga, precis som plattan överlag.
Enda anledningen till att plattan kammar hem några som helst poäng är för att jag, efter att ha genomlidit den, lyssnade genom originalen, vilket fick mig att återfå den tillfälligt tappade tron på livet och musiken.
[Frontiers Records, 10 februari]
