Är cellon det senaste tillskottet till den arsenal av instrument som krävs för att göra ordentligt bra popmusik? Jag skulle nog tro det. När jag lyssnar på Linnea Olssons senaste EP, For Show, blir det åtminstone väldigt tydligt att det fyrsträngade instrumentet med uråldriga anor är ett ypperligt verktyg för att fylla rum med välbehag genom musik.
Även om en cello enbart har fyra strängar är det onekligen så att Linnea Olsson har ett helt gäng till på sin lyra. Hon har nämligen, utöver att ha släppt sitt debutalbum 2012, spelat med Ane Brun, Frida Hyvönen och, håll i er nu: Sting samt Peter Gabriel. Det där med erfarenhet i musiksvängen har hon onekligen samlat på sig i mängder, vilket inte är speciellt konstigt med tanke på hennes fantastiska behandling av ett instrument som i alla fall jag hör på tok för lite av till vardags.
Det var ju det där med att fylla rum med välbehag. Ja, det är nog det närmsta jag kommer i beskrivande termer. Tempot och hela ljudbilden rungar en framåt på ett högst behagligt sätt. Bäst blir det sent på kvällen med hög volym och släckta lampor. Hennes röst gifter sig ypperligt med både musik och text.
Spår nummer två, ”Weekend”, fastnar lite extra. Det där med alkohol, som är temat i låten, kan nog många på ett eller annat sätt känna igen sig i. Näst sista spåret ut,”The Boat”, blir även den, med hjälp av både kör och taktfast handklappning en favorit.
Den enda kritik som kan framföras är väl att det är lite snålt med fem spår. Men till min, och förhoppningsvis alla andras, stora förtjusning ryktas det om att en uppföljare är på väg och väntas släppas senare i år.
[Götterfunk Productions, 24 februari]
