I början av förra årtiondet började David Longstreth skapa musik under namnet Dirty Projectors. Under åren har ett tjugotal musiker figurerat i bandets ständigt föränderliga uppsättning. I och med utgivningen av detta självbetitlade album sluts cirkeln då Longstreth återigen står ensam som medlem.
Den line-up av bandet som skapade genombrottsskivan Bitte Orca och uppföljaren Swing Lo Mangellan upplöstes i samma veva som Longstreth och bandets sångerska och gitarrist Amber Coffman avslutade sitt förhållande. Och Dirty Projectors är onekligen ett break up-album. En sorgesång över både ett kärleksförhållande och ett professionellt förhållande som fick ett dystert slut.
I ”Up In Hudson”, ett av skivans nyckelspår, kartlägger Longstreth sitt och Coffmans förhållande från dess början till dess slut. Han beskriver första gången han såg henne, deras första samtal, hur tiden stannar under deras första kyss, hur han övertygar henne att flytta till New York och gå med i bandet, hur de lämnar sina respektive och blir ett par, hur han skriver ”Stillness Is the Move” till henne, hur deras förhållande var allt han någonsin drömt om, hur de omedvetet tänjde på sanningen för varandras skull, hur allt gick åt helvete, hur deras vägar skiljs åt, all ilska, all sorg.
Liknande inleds ”Little Bubbles” med en beskrivning av en vanlig morgon i deras förhållande innan låten halvvägs tvärvänder, “Morning, there’s no one else here. I’m alone and the cold october light hits like a black hole. Growling gray pit. Sentry of emptiness” sjunger Longstreth innan han fortsätter ”I want to sleep with no dreams. I want to be dead”.
Men mista er inte, den här skivan är inte bara ett vanligt break up-album där berättarjaget vältrar sig i sin egen olycka. För även om plattan stundtals är förbannat självömkande så lyckas Longstreth, utöver att konstant låta genuint superledsen, med bedriften att måla upp förhållandet som bra mycket mer komplext än som om det endast vore en ensidig berättelse om förlorad kärlek. Hela albumet är på sätt och vis en metakommentar till hur deras kärlek och konsten de skapade är sammanflätade. Oavsett hur deras förhållande slutade så finns fortfarande det de tillsammans skapat kvar. “We’re going our separate ways, but we’re still connected”.
Skildringen av förhållandet är sannerligen inte vacker, och Longstreth framstår inte alltid som den mest sympatiska figuren. “I don’t know why you abandoned me” sjunger han i skivans inledande textrad. Svaret tycks finnas mellan raderna genom hela skivan, Longstreth tycks nämligen vara något av ett rövhål.
Exempel finns när han senare i samma låt småsint sjunger ”What i want from art is truth, what you want is fame”. Även om han i skivans avslutning tar tillbaka åtminstone lite av anklagelsen genom att konstatera ”I believe that the love we made is the art”, något som återknyter till idén att deras kärlek och musik inom kontexten av skivan bör ses som sammanflätade.
Man ska givetvis vara försiktig med att tolka varje textrad helt bokstavligt och det är inte alls omöjligt, snarare rent av troligt, att detta är ett högst medvetet grepp. Den som någonsin gått igenom ett uppbrott med värdigheten intakt får gärna kasta den första stenen. Longstreth tycks istället medvetet föra lyssnaren mot obekväma platser, såväl textmässigt som musikaliskt.
Ljudmässigt är skivan nämligen signifikant väsensskild från bandets tidigare verk. Precis som Lambchops FLOTUS och Bon Ivers 22, A Million från förra året så agerar Dirty Projectors i en verklighet där det traditionella och det moderna inte är motsatser utan istället samexisterar.
Longstreth använder samma byggstenar av indiepop, konstrock och västafrikansk pop som tidigare, men adderar betydligt mer framträdande elektroniska element som snarare bär likheter med kontemporär hip-hop och R’n’B. Resultatet blir en skiva som påminner lika mycket om Frank Oceans Blonde eller Kanye Wests 808’s & Heartbreak som den påminner om Arthur Russells World of Echo.
Produktionsmässigt närmar sig Longstreth samma territorier som Brian Wilson där han genom att bygga musiken lager på lager hela tiden sammanflätar olika element och harmonier. Stråkarna, blåsinstrumenten och pianot vävs samman med syntharna och trummaskinen, och genom en mängd olika rösteffekter används rösten mer som ett instrument än som en enskild stämma.
Longstreth har sedan Dirty Projectors sattes på paus ägnat sin tid åt att bland annat ägnat sin tid åt att ingå i Kanye Wests låtskrivarteam. Han var även låtskrivare bakom en stor del av Solange hyllade A Seat at the Table och hon dyker även upp här som medförfattare till mästerliga Dawn Richards-duetten ”Cool Your Heart”. På så vis är inte den musikaliska riktningsförändringen speciellt svår att förstå. Utifrån det för honom nya musikaliska sammanhanget har Longstreth plockat isär Dirty Projectors intellektuella indiepop och rekontextualiserat den i en ny modern miljö.
I autotune-balladen ”Ascend Through Clouds” sjunger Longstreth ”When I lost you, I lost myself”, i ljuset av det kan man se ett tydligt samband mellan bandets kreativa nystart och skivans tematik. Genom att angripa musikskapandet från ett drastiskt förändrat perspektiv återskapas Dirty Projectors som någonting helt nytt. Inom dessa nya ramar har Longstreth hittat en projektionsyta där han kan angripa känslorna från en ny vinkel.
I ”Keep Your Name” samplas ett stycke ur ”Impregnable Question” från Swing Lo Mangellan där Longstreth och Coffman sjunger ”We don’t see eye to eye” till varandra, men samplingen avslutas innan de hinner fylla i ”But I need you and you’re always on my mind”. Textraden plockas ur sitt sammanhang och placeras i ett nytt betydligt mer sorgset sammanhang.
Genom hela skivan dekonstruerar Longstreth vad Dirty Projectors egentligen är för någonting och på så vis hittar han en helt ny mening med bandets musik. Han hittar tillbaka till sig själv genom att omdefiniera både sitt liv och sitt eget konstnärliga uttryck, och i den processen skapar han någonting som inte påminner om någonting han gjort tidigare, men samtidigt aldrig skulle kunna ha varit skapat av någon annan.
[Domino Records, 21 februari]
