Det är alltid intressant när bandmedlemmar som gör solokarriär väljer att ägna sin sidoverksamhet åt något helt annat än det som ursprungsgruppen vanligtvis skapar. Simultant med att Montreal-baserade postpunkgruppen Ought arbetade med sin andra skiva Sun Coming Down klev sångaren Tim Darcy in i studion och spelade in material på egen hand. Tanken var inte i första hand att spela in en soloskiva, utan snarare att ge utlopp för kreativa impulser som inte riktigt passade in i Oughts musikuniversum.
Solodebuten Saturday Night innehåller en samling idéer som inte rymdes inom bandet, men som Darcy samtidigt ansåg vara intressanta nog att vidareutveckla till något helt annat.
Saturday Night är en spretig skiva, stundtals skissartad, men samtidigt sammanhållen av en abstrakt, nästan hypnotiserande känsla. Från den countryrockiga inledningen skiftar sedan albumet mot John Calesk barockpop via Orange Juice-minnande instrumentalspår och 60-talsballader, för att då och då återkomma till någon slags Scott Walker-doftande avantgardemusik.
Faktum är att skivan innehåller så många olika trådar man som lyssnare hade velat se utvecklas ytterligare att man nästan blir besviken när plattan kränger från en kreativ riktning till en annan, utan att man riktigt hinner få ut allt man vill ur den första. Jag kommer upprepade gånger under plattans speltid på mig själv med att tänka Varför låter inte hela skivan såhär?
Jag hade velat ha ett helt album där Darcy sjunger Roy Orbison-aktiga ballader som han gör i ”Still Waking Up”. Jag hade velat ha en hel skiva med gitarrdrivna poplåtar som ”You Felt Comfort”. En hel skiva med folkrock i stil med ”Tall Glass of Water” hade kunnat vara fenomenal. Jag hade älskat ett helt album med avantgardistiska pianoballader likt ”What’d You Release?”.
Frågan är om Tim Darcy medvetet försöker förflytta sig bort från sin comfort zone, eller om han försöker hitta en helt ny. För samtidigt som han rör sig i musikaliskt okända vatten låter han om möjligt ännu mer avslappnad än tidigare. Oavsett vilken form han kommunicerar genom framstår tilltalet som fullkomligt självklart. Det enklaste sättet att begripa skivan är nog att se på den som en output för Darcys kreativa skapande, en plats där han inte behöver anpassa det han försöker säga för att det ska passa in i en viss förbestämd form.
I ”Tall Glass of Water” frågar han: ”If at the end of the river, there is more river. Would you dare to swim again?” innan han blixtsnabbt besvarar sin egen fråga: ”Yes surely I will stay, and I am not afraid. I went under once, I’ll go under once again”. Floden som metafor för skapandet, kreativiteten och risktagandet återkommer genom hela skivan.
I ”Found My Limit” konstaterar han snarlikt ”Well I think I have finally found my limit and if it was deep enough I would swim in it”. Vattnet är förrädiskt, och man vet aldrig om man kommer att drunkna, men om man inte kastar sig i vattnet igen vet man inte heller om man hade klarat att hålla sig över ytan.
[Jagjaguwar, 17 februari]
