Strand of Oaks – Hard Love

Med sitt senaste album HEAL stakade Timothy Showalter ut en ny inriktning för musiken han skapar under namnet Strand of Oaks. Skivan var ett tydligt steg bort från den folk och americana han tidigare gjort och han började istället röra sig mot ett betydligt mer rockorienterat sound. En utveckling som tar ännu ett stort kliv i och med utgivningen av Hard Love. Där HEAL fortfarande hade ett tydligt fundament i folkrocken innebär Hard Love ett slutgiltigt steg över till rockmusiken.

”I’m sick of being the sad white guy with an acoustic guitar. We’re done with that shit”, sa Showalter nyligen i en intervju. Han nämnde hur otroligt trött han var på att sorteras in i ett musikaliskt fack han inte längre känner sig bekväm i, och antydde att det var god tid att bryta sig loss. Men vad han inte tycks ha reflekterat över är om världen verkligen är i ett så speciellt stort behov av ytterligare en vit snubbe som spelar bredbent radiovänlig rockmusik.

Att som artist börja reflektera över sitt eget musikaliska existensberättigande på det viset kan lätt bli vanskligt. Oavsett musikalisk inriktning tillhör kanske inte Strand of Oaks musikens stora förnyare, och det är helt okej. Ibland kan det vara nog så bra att bygga sin musik med redan befintliga byggstenar, så länge det man skapar innehåller någon form av relevans. Tyvärr är just detta ett av problemen med Hard Love. Skivan lider av en plågsam brist på någonting man som lyssnare kan greppa tag i.

Tematiskt berör skivan samma ämnen som HEAL. Showalter fortsätter att konfrontera samma delar av livet. Åldrande, en lite för stor konsumtion av droger och alkohol, äktenskapsproblem, nostalgi. Då och då bränner det till, men nerven och spetsigheten som gjorde HEAL så bra är inte lika närvarande.

Förmildrande ögonblick dyker upp då och då, men försvinner tyvärr iväg alldeles för snabbt igen. Psykadeliska avslutningen ”Taking Acid and Talking to My Brother” är drabbande, pianoballaden ”Cry” utgör en välbehövlig paus bland alla grötiga rockriff och överhuvudtaget alla ögonblick då Showalter närmar sig det psykadeliska och fuzziga snarare än den synthiga 80-tals-arenarocken lyfter mitt intresse.

Tyvärr är det alldeles för långt emellan ljusglimtarna för att man ska orka kämpa sig igenom den nära på ogenomträngliga massan av ointressant gitarrock.

[Dead Oceans, 17 februari]

4