Det jag fullkomligt älskar med singer/songwritern David Gray är hans fantastiska känsla för ljudbild. Hur fantastiskt han komponerar och bygger upp sina låtar bit för bit. Ljud för ljud. Instrument för instrument. Hur jag alltid dras in i låtarna, som på en våg eller ett magnetiskt fält. Inte på ett brutalt eller hårt sätt, utan med en enorm mjukhet. Det är egentligen konstigt att jag fortfarande blir överraskad när det händer.
Jag har sett David Gray live fler gånger än jag kan räkna på båda händerna. Flest gånger i England, Skottland och på Irland. Enbart två gånger på svensk mark. Han är en musiker som även imponerar på scen. Arren och den fingertoppskänsla han har i det han presterar. Jag har inte sett en enda spelning med sångaren som har gjort mig besviken. Det fina i att han komplett är här och nu på scen, utan att någonstans stänga ute publiken. Det är en konst.
Förra året släppte han en Best of-platta och bland alla hans givna hits fanns även två nya spår; ”Smoke Without Fire” och ”Enter Lightly”. För sådan är han. Strör oregelbundet låtar omkring sig. Dessutom kom också en video till den senare, där vi får se Gray själv måla en tavla i Jackson Pollock-stil, i en övergiven lagerlokal i södra London. Bara det är ju en historia i sig och visar enbart på den kreativitet han besitter.
I slutet av januari kom ytterligare två låtar ”Eclipse” och ”All My Last Things”, under samlingsnamnet An Eclipse. Och det var dessa två som fick mig att verkligen reflektera kring hur mycket jag uppskattar hans ljudbilder. Det finns en stillhet. Ett driv. En bild som förändras genom låtarnas gång.
Inledningen till ”All My Last Things” är genialisk. Och tänker vi på det faktum att sångaren är djupt intresserad av fåglar blir introt som att lätta från marken. Och tänker vi också att singeln är en hyllning till Grays mormor som dog förra året, men som skulle ha fyllt 100 år på releasedagen, ger det bara ännu en dimension till känslan.
Texten tar baksätet vid de första lyssningarna, men kliver sedan fram och bildar helheten tillsammans med sångrösten, som jag inte ens ska försöka mig på att formulera ord kring.
Jag tror ni förstår poängen. David Gray är på så många sätt en av mina absoluta favoritmusiker.
