Öppningsspåret på Nikki Lanes tredje album Highway Queen – döpt till “700,000 Rednecks” – gör mig berusad. Inramningen får mig att känna frihet.
Texten berör turnélivets mindre trevliga sidor – efter ett par vändor luktar du inte särskilt gott, kläderna stinker och hemmabädden känns allt mer lockande. Ändå vill jag vara i Lanes kläder. Attityden är nonchalant, hon driver med omgivningen och tonläget sätter henne i förarsätet. Alla andra rättar in sig i ledet. Det visar sig att låten skrevs i New York, festandet hade resulterat i allt för hög promillehalt och Lane började nynna: “‘700,000 rednecks, that’s what it takes to get to the top/700,000 rednecks, ain’t nothing gonna make me stop!”. Det finns inget mer att tillägga.
Det är vissa som har beklagat sig över att Lane leker countryrock. Att musiken saknar äkthet. Att ljudbilden är anpassad för en växande publik. Enda gången som jag köper resonemanget är när singeln “Jackpot” kommer på tal; utifrån mitt torra och syrefattiga Svensson-perspektiv, får jag svårt att köpa låtens storslagna och ur-amerikanska anslag, som är mer yta än innehåll. Är inte hela skivan ur-amerikansk?! Jo, men jag köper alla andra låtar. Ibland är det omöjligt att förklara en känsla.
I det stora hela fungerar Highway Queen utmärkt. Nikki Lane sjunger bättre än någonsin, rösten varierar från ljust till mörkt, och övertygar på alla plan. Refrängen i “Big Mouth” har allt utan att bli radioanpassad slentrian-karaoke, gitarrerna och pianot är hämtade från 50-talet, men anpassade för en ruffigare tid. “Foolish Heart” är den snyggast gråtlåten som jag hört i år.
Highway Queen kommer nog inte att få så mycket uppmärksamhet i Sverige. Sonic gör antagligen sitt och Woody West har bokat. Ett tips: Stäng av Ryan Adams senaste och självömkande skiva Prisoner. Lyssna istället på Nikki Lanes hårdhudade och humoristiska betraktelser. Du kommer att må bättre.
[New West Records, 17 februari]
