Deerest pressbild
HYMNs skribent Jonatan Martinson var och såg lovande spelningar med Deerest och Monte Nour på Oceanen i lördags.
Bakom kvällens första band Monte Nour står Karlstadssonen Philip Larsson. En helt ny bekantskap för mig, men det tar inte många sekunder innan jag dras med i musiken han skapar.
En spelning som framförs på akustisk gitarr och sång kräver bra låtar för att bli intressant, och det har Philip Larsson. Med melodier som klingar av både Oasis och The Tallest Man on Earth tillsammans med följsamt gitarrspel ger den korta konserten mersmak.
Om Monte Nour representerade ett avskalat och varmt uttryck befinner sig kvällens huvudakt, Deerest, på en annan del av skalan. Tillsammans med sina tre kompmusiker bygger Linnea Talp upp karga ljudlandskap där kontrasterna står i centrum.
Med två elgitarrer, keyboards och trummor som följsamt spelar med varandra kan musiken gå från en viskning till ett behärskat malande som fyller ut hela rummet. Det känns som att det är väl genomarbetade låtar och arrangemang vi bjuds på och trots att influenser som Stina Nordenstam och Portishead hörs tydligt skapar bandet något eget.
Bäst blir det i den Bat For Lashes-doftande ”Shiver” som framförs med en sådan direkthet att jag blir övertygad om att vi kommer få höra mer av Deerest framöver.
