Eftersom många menar att ”Girls Just Want To Have Fun” och ”I Love Rock n’ Roll” är Cyndi Laupers respektive Joan Jetts bästa låtar så vågar jag utan att skämmas stå för att ”All You Had To Do Was Stay” är Ryan Adams bästa låt. Sällan har någon lyckats skildra känslan av att bli brutalt dumpad lika hjärtskärande och relevant som Adams i nämnda låt. 1989 spelades in under en pågående skilsmässa, och Ryan Adams intention att projicera sina egna känslor på Taylor Swifts förlagor blev aldrig tydligare än i nämnda ”All You Had To Do Was Stay”.
På Prisoner så skildrar Ryan Adams nu skilsmässan med egna ord, och albumet följer således samma tematik som 1989. Att Prisoner är adresserad till en specifik mottagare är ingen hemlighet och Adams är väl medveten om hur han riskerar att framställas hos den som ämnas lyssna – desperat, långsint och i värsta fall en smula patetisk – men det är en risk värd att ta. Det är kanske rent av en nödvändighet.
Reverbgitarrer och Bruce Springsteen-influenser i alla ära, men det är texterna som får Prisoner att bränna till på klassiskt Ryan Adams-manér. Där det eventuellt hade varit lättare att skylla ifrån sig så är Adams istället insiktsfull nog att se sin egen del i separationen – som i den postpunkiga och vackra ”We Disappear” (”You deserve a future and you know I’ll never change”). I ”Haunted House” beskriver han skickligt hur saknad kan konkretiseras i form av materiella ting i ett hem där allting påminner om någon annan.
I kategorin ”skilsmässoskivor” är Prisoner, precis som Ryan Adams version av 1989, en av de bättre. Personligen drabbas jag visserligen inte riktigt lika starkt av Prisoner som av ”All You Had To Do Was Stay”, men starkt nog.
[PaxAm, 17 februari]
