Jens Lekman – en av Göteborgs främsta skildrare – fortsätter sin vandring längs hemstadens gator. I form av 10 låtar, pendlandes mellan discofierade popsånger och sparsmakade ballader, framträder Kortedala-sonens nya album Life Will See You Now. En varierad skiva som imponerar.
Förstasingeln ”What’s That Perfume That You Wear?” sätter hela kroppen i gungning och Ralph MacDonald-samplingen ”The Path” gör det nästan omöjligt att uppfatta textens vemodiga och dystra karaktär. Lekman stötte dock på patrull; vid en pressträff avfärdade flera franska journalister albumet som alltför positivt och avbokade sina intervjuer med svensken. Paris visade sig från sin sämsta sida.
– Jag blev väldigt förvånad när jag fick höra detta, jag hade ju skrivit riktigt mörka låtar. Förstod ingenting.
Efteråt gick det upp för Lekman att ljudbilden påverkade mer än han trodde. Ljudbildens positiva stämning dolde texternas mörka och dova karaktär. Ett mörker som bland annat präglades av de svåra åren efter förra albumet I Know What Love Isn’t från 2012. En skiva som floppade, men som fått nytt liv de senaste åren.
”När jag spelade live, så ville alla höra de gamla låtarna, inte de nya”
– När jag spelade live, så ville alla höra de gamla låtarna, inte de nya. Det var knäckande. Halvtomma lokaler förbättrade inte självförtroendet. Jag mådde riktigt dåligt.
– Kulmen inträffade när jag fick ett samtal från mitt skivbolag. De berättade att det fanns en massa skivor som de inte blev av med och jag fick gärna hämta dem. Det slutade med att jag slängde alla på soptippen. Ett lågvattenmärke i karriären. Det har dock visat sig att I Know What Love Isn’t fått en allt större publik och nu är det många som sjunger med i dessa texter också.
Låtskrivandet blev också lidande av alla negativa tankar. Men på sätt och vis utvecklades skrivandet till ett slags terapihjälpmedel – en möjlighet att utmana sig själv och hitta tillbaka till glädjen.
– Jag försökte skriva ut mig själv ur låtarna, men ingen i min omgivning tyckte att det blev bra. Det fattades något. Och nu har jag försökt skriva mer konkreta berättelser, där olika karaktärer ges mer plats än vanligt. Mycket av fragmenten och låtarna finns kvar sedan Postcards.
Foto: Anna Rosén
Postcards-projektet blev en vändning. 2015 bestämde sig Lekman för att skriva en låt i veckan, det skulle gå snabbt, och sedan skulle materialet släppas. Målsättningen var att skapa musik på ett okonstlat sätt. Det hade blivit för många måsten.
– Det var folk som sa till mig ”gör inte så, det kommer att förstöra din karriär, du kommer att förlora ditt momentum”. De sa åt mig att vara smart. Jag ville bara komma tillbaka till tiden innan allt blev komplicerat, när jag kunde släppa en låt utan att någon bestämde om formatet. Till en början gick det inte alls bra, men jag kom igång och det flöt på bra.
”Projektet lärde mig också att släppa kontrollbehovet”
– Projektet lärde mig också att släppa kontrollbehovet. Det gick inte att göra allt perfekt på kort tid och vissa låtar blev inte särskilt bra. Det kan jag erkänna, småler Lekman. Men det gjorde ingenting. Men två av låtarna är med på skivan.
En av mina favoriter från Postcards-inspelningarna är ”Postcard # 6”. Det är med andra ord fullt möjligt att skapa stor popmusik på bara en vecka.
2017 är dock året som Lekman återvänder till de stora scenerna (med ett regelrätt studioalbum). Life Will See You Now har mer eller mindre hyllats av en enig kritikerkår och The Guardian satte tonen med beskrivningen ”mordant but joyous indiepop”. En formulering som ligger i linje med Lekmans egen beskrivning.
– Jag tycker att det är viktigt att mina låtar innehåller någon form av hopp, det får inte bara bli ångest. När jag försökte skriva ut mig själv var tanken att jag bara skulle skriva ur ett maskulint perspektiv, tidigare har jag mest skrivit om kvinnor, men det blev bara mörka och hopplösa låtar. Idén skrotades. Det måste finnas en positiv stämning också.
Lekmans utgångspunkt har fungerat sedan starten i början av 2000-talet och nya skivan utgör inget undantag.
Öppningslåten ”To Know Your Mission” och avslutande ”Dandelion Seed” präglas av varma färger, grundtonen är romantisk och nostalgisk, där Lekman guidar lyssnaren genom sitt karakteristika berättande. Göteborg står i fokus, livskriser avhandlas och enskilda personer – aldrig med namn – tillåts att ta mer plats än vanligt. Kortedalasonens fjärde album – det första på fem år – är både bekant och stöpt i en ny form. Lekman fortsätter att vara sig själv, men samtidigt har han utvecklats.
Flera av låtarna kan karakteriseras som Göteborgsskildringar. Ett återkommande tema i dina texter.
– Ja, jag gillar idén om att göra samma sak för Göteborg som andra artister gör för exempelvis gator i Paris och New York. Att min hemstad också får ett romantiskt skimmer.
”Det var Frida Hyvönen som fick mig att skriva på det sättet”
– Det var Frida Hyvönen som fick mig att skriva på det sättet. Hon fick det att låta så självklart att inflika svenska platser i engelsk text. Från början översatte jag platser, men det blir inte alls lika effektfullt.
Lekman berättar att flera fans har besökt de platser som han sjunger om.
– Jag har fått massor av mail där personer har följt mina fotspår. Det är många som säger att de hade en lite annorlunda bild av exempelvis Kortedala torg, säger Lekman och får något barnsligt i ögonen.
På tal om ålder och åldrande, så ger både titeln och flera av låtarna en mognare attityd än innan. Och Lekman beskriver mycket riktigt albumet som existentiellt.
Foto: Anna Rosén
Duetten ”Hotwire The Ferris Wheel” – färgad av stråkar och elektroniska impulser – är en av höjdpunkterna på Lekmans nya album. Gästsångerskan Tracey Thorn, men en röst som låter distanserad utan att bli nonchalant, känns fullständigt logisk som duettpartner. Och de har stött på varandra tidigare.
På Thorns singel ”Oh The Divorces” från 2010 omnämns Lekman och han hyllas för sitt personliga språk och uttrycksätt. Lekman besvarade hyllningen på sitt förra soloalbum I Know What Love Isn’t (de har även spelat in en cover på The Magnetic Fields-låten ”Yeah Oh Yeah”).
Berätta om din relation till Tracey Thorn.
– Jag älskar hennes röst och blev helt tagen av Everything But The Girls ”Missing”. Den är så bra, men det var inte helt korrekt att lyssna på dem i mina 90-talskretsar. Inte tillräckligt mycket indie. Den är fortfarande riktigt bra. Då visste jag inte att det var samma sångerska som i Marine Girls, det fick jag reda på senare.
Jag minns själv 90-talet och hur snäv indie-scenen kunde vara. Idag är det fullt möjligt att sampla och tolka det mesta.
– Vi träffades genom Rough Trade-grundaren Geoff Travis när jag gjorde en hyllningsskiva till Arthur Russell. Jag har försökt att få henne att sjunga på en av mina låtar, men det har inte funnits tid. Nu gick det att lösa. Hon är verkligen en av mina största inspirationskällor.
På följdfrågan om han känner sig hemma i den brittiska poptraditionen, svarar Lekman att han till en början mest lyssnade på amerikanska band och artister. Han har förmodligen hört jämförelsen med Jonathan Richman otaliga gånger – avbryter frågan innan jag ens format orden. Lekman kommer in på Nirvana och i synnerhet Kurt Cobain.
– Kurt Cobain var bra på att lyfta fram mindre och oetablerade band, inte minst Marine Girls.
”Men jag kände att han höll på att förstöra låtarna, där kan man inte ha en trombon och så vidare”
Det finns en tydlig discokänsla på flera av de nya låtarna. Inte Arthur-disco, mer traditionell disco. Hur stort inflytande har producenten Ewan Pearson haft på utvecklingen?
– Jag hade ljudbilden ganska klar innan, förklarar Lekman. Men jag lärde mig mycket genom att bara samarbeta, att dämpa kontrollbehovet. Fick helt enkelt lära mig att släppa kontrollen på samma sätt som vid Postcards. Men jag kände hela tiden att han höll på att förstöra låtarna, där kan man inte ha en trombon och så vidare. Jag höll tillbaka och jag är väldigt nöjd med resultatet.
Är detta första gången som du använder dig av en producent?
– Nja, jag har försökt tidigare, men det blev inte bra, skrattar Lekman.
Och på denna punkt har vi ytterligare en koppling till Thorn. Pearson har nämligen producerat Thorns tre senaste soloalbum. Och visst har Lekman tangerat dansanta och elektronisk tongångar flera gånger innan. Allt är bara luftigare på denna skiva.
Omslaget är skapat av Klara Wiksten. En författare och serietecknare som bland annat vunnit Lavapriset. Wiksten fick priset för att hon ”låter läsaren hamna just där och då i det pågående stora och lilla, i det vackra och skitjobbiga. Personerna är porträtterade med en rättframhet och ärlighet som få berättare lyckas återge i synnerhet när den granskar sig själv och andra med samma lupp”. Boken det handlar om är Hjärnan Darrar och att finna kopplingar till Jens är inte särskilt svårt.
”Den ligger väldigt långt ifrån mina tidigare omslag och jag ville göra något nytt”
Hur gick tankarna om skivomslaget?
– Den ligger väldigt långt ifrån mina tidigare omslag och jag ville göra något nytt. Tidigare skivor har varit väldigt designade. Nu får jag en känsla av Dinosaur Jr. eller liknande. Det är mer lekfullt.
– Jag känner Klara sedan tidigare och gillar verkligen hennes illustrationer, speciellt serieboken Hjärnan Darrar. Jag var dock väldigt osäker och frågade personer i min omgivning om vad de tyckte. De flesta tyckte att det var en dålig idé och det gjorde mig än mer övertygad om att detta var rätt väg att gå. I grunden vill jag fånga ett mänskligt ansikte på låtarna.
– På baksidan av skivan har hon gjort ett individuellt porträtt för varje sång.
Vad händer framöver?
– Jag åker på turné med mitt nya band och först blir det USA. Därefter väntar Europa.
Jens Lekman utmanar sig själv med stort mod och ger sig i kast med sina egna rädslor. Han visar sig svag, står rakryggad och fortsätter att leverera fantastiska och egensinniga poplåtar långt efter debutåren. Lekman, du behövs i en strömlinjeformad popvärld. Du är en äventyrlig popkonstnär.
* Och framöver kommer vi att kunna dofta som Lekman. I skrivande stund lanseras nämligen parfymen som nämns i singeln ”Where’s That Perfume That You Wear?” Döpt till The Perfume That You Wore.
