Den första säsongen av HBOs påkostade serie Vinyl hade premiär 2016 och handlar om musikscenen i New York på 1970-talet.
Vinyl skulle bli HBOs nya flaggskepp (enligt uppgift gick produktionen loss på över 100 miljoner dollar) och spåddes bli nästa Game of Thrones, fast med discokulor och bellbottoms istället för drakar och svärd. Det blev den inte. Istället blev den kanske den största floppen i HBOs historia. Jag ska här förklara varför.
Serien kretsar kring den vilt svärande och kokainsnortande skivbolagsbossen Richie Finestra (en pinsamt överspelande Bobby Cannavale) och hans hunsade kollegor på det fiktiva American Century Records. Richie är lynnig, egotrippad och första klassens sociopat, men till skillnad från andra osympatiska karaktärer som vi älskar att hata, t.ex. Tony Soprano, Frank Underwood och Hannibal Lecter, är det omöjligt att engagera sig i hans öde.
I slutet på det första avsnittet kollapsar den byggnad som Richie befinner sig i och han begravs under betong och järnbalkar, men lyckas som fågeln Fenix resa sig ur förödelsen, pånyttfödd och med en ny vision för sitt bolag. Det allra bästa för serien hade varit om han dött där och då, men istället blir vi tvungna att följa honom under ytterligare nio avsnitt, i vilka han snortar, knullar, spelar bort obscena summor pengar, får fullständigt omotiverade raserianfall, sparkar hälften av sin personal och slår ihjäl en affärskollega, utan att någon som helst karaktärsutveckling sker eller någon förmildrande omständighet uppenbarar sig.
En viktig roll spelar de artister som är knutna till bolaget eller som Richie med olika tveksamma metoder försöker värva – eller som inte har ett dugg med American Century Records att göra utan bara dyker upp som utfyllnad – och som i många fall är baserade på verkliga förlagor från denna tid. Bland annat får vi se mer eller mindre övertygande versioner av Alice Cooper, New York Dolls, David Bowie, Robert Plant, Janis Joplin, Karen Carpenter, Velvet Underground, Sly Stone och Elvis, som antingen framför originallåtar eller för serien specialskrivet material. Oftast är det outhärdligt att tvingas se och höra dessa versioner, som i bästa fall är högstadiekabarénummer, i värsta fall rena griftefridsbrott. Bara den som hatar musik kan uppskatta detta.
Och just ja, vi får även följa Richies fru Devon (stackars Olivia Wilde som sannerligen förtjänar något bättre), en före detta Andy Warhol-modell vars enda uppgift är att gå omkring och se vacker och plågad ut över sin sönderkoksade och otrogne makes idiotiska påhitt. Trots detta är Devon sorgligt nog den mest nyanserade kvinnliga karaktären och den enda kvinnan som inte är a) korkad b) obegåvad c) otrevlig d) lösaktig eller e) all of the above. Serien lyckas ta misogyna kvinnoporträtt till en helt ny nivå. Citat som “I think about what I’d do without [my wife]. What’s your secret? ‘Cause I can’t get the bitch to leave!” duggar tätt. Antalet nakna kvinnokroppar och gruppsexorgier måste vara ett nytt rekord sedan Rome.
Seriens skapare är den testosteronstinna kvartetten Mick Jagger, Martin Scorsese, Rich Cohen och Terence Winter, fyra herrar med ett imponerande track record, men tyvärr helt utan självinsikt, fingertoppskänsla eller hälsosam kvinnosyn. Med tanke på deras bakgrund är det anmärkningsvärt att ingen av dem verkar besitta ens de mest basala kunskaper om rockmusik, sjuttiotalet eller hur man drar en lina utan att ådra sig en allvarlig whiplashskada. Även om serien stundtals bjuder på riktigt snygg scenografi och kostym, bjuder den lika ofta på dåliga peruker, styltiga dialoger och osannolika (men ändå hysteriskt förutsägbara) vändningar.
Vinyl vill vara lika farlig, mörk och sexig som Scorseses Casino, men är snarare musikindustrins svar på The Anchorman. De ofrivilliga skratten från min sida blir allt fler ju längre serien pågår och till slut är det omöjligt att betrakta spektaklet som något annat än en campy klyschfest på spandex-steroider. Det som kunde ha varit en intressant och initierad bakom-kulisserna-skildring av skivbolagsbranschens omvandlingar blir istället löjlig, platt gubbnostalgi. Om ni vill se en serie om ett skivbolag, se hellre Empire. Den serien är i och för sig också fullkomligt over-the-top, men har åtminstone vett att inte ta sig själv på så stort allvar.
Just ja, jag glömde kanske nämna att det inte blir någon säsong två av Vinyl, men det hade ni säkert redan räknat ut.
