Freddie Wadling. Foto: Andreas Carlsson/Rockfoto
HYMNs temavecka om skivbolag fortsätter och nu har det blivit dags för Linus Kuhlin att berätta historien om Göteborgsbaserade etiketten Radium 226.05 i allmänhet och artisten Raoul Luft i synnerhet.
”Jag ville bygga ett hus där allt var möjligt. En hangar som hette Radium 225.06. Som Andy Warhols Factory i New York, fast på mitt sätt. Vi lyckades.
– Ulrich Hillebrand
Mycket tyder på att William S. Burroughs varken då eller senare var medveten om de konsekvenser som hans framträdande i Handelshögskolans aula den 28 oktober 1983 skulle medföra. Fram tills ögonblicket då Burroughs med släpiga steg tog plats på scenen var Radium 226.05 egentligen bara en idé. En idé som, likt så många andra, lika gärna hade kunnat förbli just en idé. Medan Burroughs med hes stämma mässade fram sina texter blev Radium istället konkretiserat – av kött och blod.
Än idag råder det delade meningar om Radiums ursprungliga verksamhetsbeskrivning. Vissa menar att Radium från början skulle vara ett konstgalleri, men om en istället frågar dess grundare Carl Michael von Hausswolff så förklarar han att Radium snarare började som en tidskrift. Tillsammans med fotografen Ulrich Hillebrand (som han ”träffade på en gata i Haga 1980”) gjordes i början av 1983 urvalet till det första numret av Radium Magazine. Arbetet med tidningen kom dock att dra ut på tiden, och istället började Hausswollf och Hillebrand i sällskap med konstnären Erik Pauser att ägna sig åt andra projekt under namnet Radium.
Idag betraktas Radium i första hand som ett skivbolag, men det är oklart huruvida det redan i ett tidigt skede fanns planer på att Radium skulle ge ut musik. I Freak – boken om Freddie Wadling uppfattas det snarare som att idén föddes först när en ”kortväxt mörkhårig kille i svart överrock” en dag 1983 besökte det lilla kontoret och pitchade in sig själv som artist. Raoul Luft (aka. ”den kortväxta mörkhåriga killen i svart överrock”) var sedan tidigare bekant med Ulrich Hillebrand, och redogörelsen ovan bör kanske betraktas som en sanning med modifikation.
Raoul Luft
– Jag jobbade på Göteborgspostens tryckeri med att lasta tidningar på nätterna, som ett bra extrajobb. Där jobbade också en kille som jag uppfattade som en väldigt trevlig typ som bröt på tyska, vilket visade sig vara Ulrich. Jag bodde då i Linné och han i Haga, så det hände ofta att vi tog följe hem från jobbet, runt tre – fyra på natten. Ibland stannade vi hemma hos Ulrich och drack kaffe i hans lägenhet. Det här vara några år tidigare, i början av 80-talet, men det pratades redan då om Radium och Carl-Michael von Hausswolff och Erik Pauser fanns med i bakgrunden på något sätt, berättar Raoul Luft.
Det beslutades hur som helst att Raoul skulle spela in en singel på Radium, men idag utesluter inte heller Raoul möjligheten att det kan finnas ett uns av sanning i anekdoten som redogörs i Freak – boken om Freddie Wadling.
– Jag hade egentligen inte så mycket material, utan utgick snarare utifrån en nu-känsla. Jag trodde på min egen förmåga – liksom ”behöver jag en låt så skapar jag en låt”. Vi hade en tid bokad i studion, så jag visste att jag behövde ha någonting klart. Till studion hade jag med mig några embryon till låtar, vilket mynnade ut i ”Anger”, säger Raoul.
“Anger” utgjorde tillsammans med B-sidan ”Thankyou” således den första skiva att ges ut på Radium. Carl Michael von Hausswolff hade tidigare agerat inspelningsassistent på Lädernunnans debut-EP Slow Death EP (1979) och hade producerat ett antal demoinspelningar med Freddie Wadling, men varken han eller de andra på Radium hade någon egentlig erfarenhet av skivindustrin.
När Anger väl var inspelad hade de alltså ingen aning om hur en skulle gå till väga med försäljning och distribution. Med hjälp av en telefonkatalog kontaktade de skivaffärer runt om i landet och lyckades till slut sälja in tjugo exemplar till en skivaffär i Västerås. Några månader senare kom femton av skivorna i retur.
Efter att ha inlett ett samarbete med SAM distribution – som i fortsättning kom att distribuera samtliga av Radiums skivsläpp – så blev Raouls singel emellertid tillgänglig för allmänheten.
– Vi tryckte femhundra exemplar av Anger, och sålde kanske hundra av dem. Var de andra tog vägen vet jag inte. Jag har själv två exemplar av varje skiva som vi gjorde och även Hausswolff har två eller tre ex av varje så det finns ett litet arkiv, men vart resten tog vägen vet jag inte, berättar Ulrich Hillebrand
Cortex
I början av 1985 mottog Radium ett stipendium från Statens Kulturråd på tiotusen kronor för att ge ut en sjutumssingel med Texas Instruments. Problemet – i den mån det nu var ett problem – var att de samtidigt ville ge ut singlar med Freddie Wadlings båda band Cortex och Blue for Two.
Genom att göra så mycket som möjligt av jobbet själva lyckades de finansiera tre singlar för stipendiet (det ska till och med ha blivit pengar över som täckte utgifterna för ett antal utställningar). Även när skivbolaget senare omsatte större summor så fortsatte de att vara delaktiga i produktionen för att minimera kostnaderna.
Radiums sätt att tillverka konvoluten genom att skriva ut omslagen på tunna papper, sedan vika dessa på mitten och stoppa i plastfickor blev snart något av deras signum. Deras stilrena och ibland minimalistiska estetik representerades på såväl skivomslag som affischer för diverse konserter och konstutställningar.
– Radiums styrka var paketeringen – det var så givet hur allting skulle formas. Med väldigt låg budget blev även omslagen minimalistiska. De har arbetat med ett tydligt formspråk. De byggde sin portfolio allt eftersom, och den byggde till stor del på känslor, men kvaliteten var alltid hög, menar Raoul Luft.
Lydia Lunch. Foto: Björn Bergenheim/Rockfoto
Efter Raoul Lufts debutsingel och William S. Burroughs framträdande i Handelshögskolans aula samma år följde sedan ett drygt decennium av projekt i Radiums regi – inte sällan inom ramarna för vad som i folkmun kallas för ”smal kultur”.
Parallellt med att de bokade band och artister som Lydia Lunch, Black Flag, Psychic TV och Cortex så ställde konstnärer och fotografer som Kim Gordon, Lotta Antonsson, Freddie Wadling och Annika von Hausswolff ut i deras lokaler. Den sistnämnda arbetade under många år som någon slags allt-i-allo på Radium efter att ha hoppat av gymnasiet endast tre veckor in i den första terminen.
– Jag har varit väldigt bra på att förvalta det som dyker upp, men… det har blivit som det har blivit. Det var aldrig någon plan. Jag visste ju för fan inte ens vad en konstnär var innan jag träffade Radium-människorna. Som jag minns det så var det en utställning nere i en källare. Jag tror att det var på ett galleri som hette Subau, och där satt Micki naken i en slags bur tillsammans med två stora målningar, ett gevär och en höna. Och vid ett visst klockslag varje dag så skulle han skjuta ett skott och om hönan stod i vägen så dog den, och om den inte stod i vägen så klarade den sig. Jag förstod absolut ingenting, men det spelade ingen roll för jag förstod att ”såhär kan man också göra”, berättade Annika von Hausswolff i en intervju med P1 Kultur.
Utöver att arbeta på Radium och ställa ut i deras lokaler så sjöng hon även i Cortex, vars andra album You Can’t Kill the Boogeyman gavs ut på Radium 1986. I mörkrummet på Radiums kontor så lärde hon sig av Ulrich Hillebrand att framställa och förstora bilder och fotograferade under åren många av de band som Radium bokade till Göteborg. Senare utbildade hon sig på Konstfack, Sven Winquists fotoskola och Kungliga Konsthögskolan och är än idag verksam som fotograf.
Radium 226.05 var alltså mer än ett skivbolag och dess verksamhet innefattade även konst-utställningar och egenarrangerade filmfestivaler. Under några år hade Radium även ett samarbete med Göteborgs Filmfestival, men då de lät visa explicita och, enligt vissa, extrema filmer valde Filmfestivalen att ta avstånd från Radium varpå samarbetet avbröts.
– De var ju en avart från det övriga etablissemanget, men samtidigt så kommunicerade de med etablissemanget. Det är Hausswolff väldigt duktig på. Han kan se konst i pengar, i en framgångsrik affärsman eller i någon med en pensel i handen, menar Raoul Luft.
Annika Von Hausswolff. Rorschach, Portrait, 2015.
Annika von Hausswolff var visserligen viktig för Radium 226.05, inte minst då hon i egenskap av fotograf dokumenterade stora delar av dess verksamhet, men det var Carl Michael von Hausswolff, Ulrich Hillebrand och Erik Pauser som drev och ansvarade för dess verksamhet. Arbetet fördelades dem sinsemellan och de hade sina egna respektive ansvarsområden och roller inom gruppen.
– De hade ju varsin drivkraft – varsitt område. Men de kompletterade varandra. Om Ulrich hade öra för något så hade Erik öga för samma sak, säger Raoul Luft.
Album med band som Cortex, Blue for Two, The Mobile Whorehouse, Stonefunkers, Sator och Union Carbide Productions sålde i relativt höga upplagor. De sistnämnda ska till och med ha mottagit ett fanbrev (ja, brev) av Kurt Cobain (ja, den Kurt Cobain). Då Carbide upplöstes i början av 90-bildade tre av medlemmarna istället The Soundtrack of our Lives och än idag är flera av medlemmarna – inte minst Ebbot och Björn Olsson – fortfarande aktiva musiker.
Även om Radium idag kanske bäst är ihågkomna för deras mer rockorienterade släpp så bestod deras katalog till största delen av elektronisk och experimentell musik.
– Vi sålde alltid minst fem- till sexhundra av varje skiva, enbart på namnet Radium. Oavsett om det handlade om elektronisk musik eller helt nya band så fanns det folk som visste att vi gjorde bra och intressanta grejer, säger Ulrich Hillebrand.
För Raoul Luft blev det emellertid inte några fler skivsläpp på Radium. Hans andra och sista singel “Before You Go” (1984) gavs istället ut på det Stockholmsbaserade skivbolaget Papa Records.
– Papa Records hade större resurser. Billy Bolero fick förtroendet av Sonet att bygga upp någon slags alternativ scen i Stockholm, liknande den i Göteborg, men han lyckades aldrig riktigt. Han hade inte alls den kapaciteten, säger Raoul Luft och fortsätter,
– Idag tycker jag mest om ”Anger” – mycket på grund av dess sammanhang. Alla låtar har en egen historia, och denna historia börjar redan innan den skrevs. Där spelar ju Radium en stor roll. Jag kan inte riktigt förklara det, men det har mycket med personerna runt omkring att göra.
Många av de musiker och konstnärer som verkade i eller runt omkring Radium är verksamma än idag. Oavsett om det handlar om Annika von Hausswolffs fotografier, Freddie Wadlings medverkan i Så Mycket Bättre, Anna von Hausswolffs orgelslingor eller Håkan Hellströms sångmelodier så går det att dra tydliga paralleller till Radiums verksamhet.
Anna von Hausswolff. Foto: Nora Lorek/Rockfoto
– Det roliga är att nu, långt senare och med facit i hand, så kan man se att minst 80% av alla som var kopplade till Radium eller fanns i vårt nätverk än idag är verksamma inom konst på olika sätt. Det visar på något sätt att vi var som en magnet som lyckades dra till oss intressanta människor, menar Ulrich Hillebrand
– Radium omnämns ju till exempel i biografin om Freddie Wadling, och det går liksom inte att undgå det om man ska skriva om den tiden. Radium går som en tidsepok i sig genom hela den här tiden, som någon slags grundmur. De skapade en atmosfär och en miljö. Dom blev som en katalysator. Alla musiker och människor fanns ju där, men Radium gav dem en plattform, sammanfattar Raoul Luft.
För en djupare och mer omfattande skildring av Radium 226.05 så rekommenderas Robert Lagerströms bok ‘Freak – boken om Freddie Wadling’.
