Adele. Foto: Adrian Pehrson / Rockfoto
Natten till idag brakade det lös. Kanske det mest prestigefyllda och största musikpriset i världen skulle delas ut – Grammy Awards.
Att se utdelningen på TV är i princip lönlöst, något jag själv inte ens gjorde. Den brukar gå av stapeln på sedvanligt amerikanskt galamanér; med storartade framföranden, tal i all evighet och på det priser i alla möjliga kategorier. Men att kolla vinnarna morgonen efter brukar bana väg för intressant läsning.
Beyoncé, som var nominerad i flera kategorier, tog visserligen hem en drös, men blev snuvad på det tyngsta för en artist som släppt ett album under 2016 – ”Album of the year”. Just det priset gick till Adele, vilket inte är omotiverat, hennes 25 är en fantastisk komposition. Men även om Beyoncé visserligen blivit belönad med ett gäng priser genom sin karriär har sällan hennes album haft den enorma politiska slagkraften som Lemonade – något som borde vägts in och belönats. Detta är visserligen något Adele själv påpekade i sitt tacktal, en fin gest.
Hur som. Det ska inte klagas, Adele är en fullvärdig vinnare och hon ska ha all kredd hon kan få för sitt musikskapande. Grammy har däremot gjort annat detta år som är av intresse, och som kan väga upp denna lilla fars. Bland annat fanns bland nomineringarna till årets album, utöver Lemonade och 25, ett album vid namn A Sailor’s Guide to Earth av Sturgill Simpson. Ett album gjort av en artist som inte riktigt rört sig inom facket mainstream-pop, vilket gör nomineringen högst uppfriskande och något oväntad i sammanhang som detta. Nu vann Simpson inte pris för årets album utan fick nöja sig med bästa countryalbum, inte fy skam det heller. I min värld hade väl visserligen en annan artist, Brandy Clark, fått ta hem country-priset och Simpson fått årets album, men en kan inte få allt här i världen.
Sen har vi de gamla stötarna Bobby Rush och William Bell som båda kammade hem varsitt pris inom kategorierna blues respektive americana-album. Och på tal om gamla stötar ska det också sägas att bland andra Sly Stone, Charley Pride och Shirley Caesar tog hem priser inom det som kallas ”Lifetime Achievement Award”. Vad det betyder säger väl sig självt. En funkräv, en svart countryartist och en gospeldrottning med andra ord. Välförtjänt och viktiga priser att dela ut med tanke på deras förutsättningar när det begav sig. Exempelvis Charley Pride, som är en svart artist som slog sig fram i den vitaste av de vitaste genrerna – country.
Dags att summera denna Grammy-kommentar. Det som sägas bör är att kommittén bakom priserna har vidgat sina vyer, även om det inte är mycket, så har de åtminstone börjat snegla på musik som förtjänar lite mer uppmärksamhet. Visserligen var både Bell och Rush stora på sin tid, men i dagens läge kanske något bortglömda, åtminstone bland den yngre publiken.
Sturgill Simpson står som ett viktigt pelare för den musik som så länge varit än viktig komponent i all amerikansk musiktradition: textmässigt hantverk och välarbetad musik. Hans motståndare i country-kategorin, Brandy Clark, är också en viktig nominering. Ett minialbum i sammanhanget, med knappt 20.000 sålda ex, men det är just det som gör nomineringen så viktigt.
Så det finns väl bara en sak att säga: tack Grammy Awards, det blev ju en rätt bra skörd i år.
