Vid de första genomlyssningarna finns det två tydliga höjdpunkter på Elina Ryds soloalbum Falla. Den ena är första spåret: singeln ”Dagar” med sitt svävande driv, sin nära sång och de mjuka trummorna. Det är också den enda låten på skivan där jag förnimmer vissa likheter mellan Ryd och Lana Del Rey, en minst sagt långsökt koppling som vissa förståsigpåare försökt haussa inför släppet.
Den andra höjdpunkten är ”Det klarnar sakta”. Från ingenstans gitarrexploderar den i ansiktet som ett vårskrik. Apart i helheten. En liten tsunami i plaskdammen vid Mariaplan. Jag ska återkomma till den låten senare.
Här är det nämligen dags för ett litet förtydligande. Att de tydliga höjdpunkterna är två, betyder inte att resten av skivan är ett torftigt lågland. Det är den inte! Snarare är större delen av Falla en mjuk mossmark att just falla ner i. För när den inledande popflirten ”Dagar” smyger över i piano- och stråkbeklädda ”Sprickor” visar sig Elina Ryd, jazzvirtuousen, med full kraft. Sedan är det hon som håller oss i handen och berättar poetiska historier nedskrivna på små skrynkliga lappar, som hon smyger ner i våra kavajfickor när vi för en sekund tittar bort.
Genom ett ömsom pampigt, ömsom dovt folk-igt musiklandskap åker vi sedan, i en hippiemålad jazzbuss med existentiell ångest som drivmedel. Hela tiden med Elina Ryds fantastiska röst som reseledare. När vi fått kaffe och mandelkubb tittar vi ut, och utanför fönstret sitter Matti Ollikainen helt still med uttryckslös min och spelar piano som om det gällde att stoppa gentrifieringen av Redbergsplatsen. Lyssna på ”Paraply” så fattar ni.
Det är ingen tvekan om att Falla kommer uppskattas på bred front, inte minst i hemstaden. Låtarna är helgjutna och fantasieggande, Elina Ryd sjunger som sagt gudabenådat, och produktionen ligger tillräckligt högt på skev/ljuv-skalan för att den ska kunna stämplas med den populärkulturella Made in Göteborg-loggan.
Men det är när jag hetsrepeatar ”Det klarnar sakta” som det sakta klarnar för mig hur gärna jag skulle vilja att hela skivan lät lite mer just så. Lite mindre introvert, lite mer som en behaglig fylla på saltvatten. Som en perfekt fusion av Slowgold, Björn Olsson och Judiths.
Men då kanske det inte skulle vara Elina Ryd längre, tänker jag sen. Och repeatar igen.
[Egen utgivning, 17 februari]
