Järpvik: ”Jag kommer från en punkig bakgrund, men försöker göra popmusik”

Foto: Samuel Isaksson

Foto: Samuel Isaksson

Vänersborgssonen Samuel Järpvik kommer från punken, men trivs bättre bland snälla popackord. Solosinglarna ”Håll mig hårt i handen” och ”Såga av mig på mitten” talar sitt tydliga språk –melodierna går före attityd och trendkänslighet. Järpvik döljer sig inte bakom en mask.

Det är fredagskväll, kulmen på en sönderstressad vecka, men i samma ögonblick som intervjun börjar, försvinner alla irriterande och besvärliga tankar. Samuel ger ett samlat intryck, som att prata med en psykolog (utan att bli professionellt analyserad). Energin är tillbaka.

Samuel känns intresserad, ställer motfrågor och det blir ett samtal istället för en regelrätt intervju. Det är i och för sig alltid mitt mål, men vissa personer styrs mer av klyschor än egna tankar. Du ska vara någon för ett verka intressant.

Om ett par timmar ska Järpvik göra sin första officiella spelning på Pustervik. Han borde vara uppstressad, men det finns inget som tyder på rampfeber eller minsta knut i magen. Lugnet själv. Upphovsmannens musik följer samma mönster. Låten ”Håll mig hårt i handen” är konstaterande – en medryckande vardagsberättelse om livets besvärligheter – där det oglamorösa får fritt utrymme. Vemodet präglar helheten.

Videon till ”Håll mig hårt i handen” beskrivs av regissören Jonas Börjesson som tråkig. Utstuderat tråkig. Ingången gjorde mig nyfiken och för att ge en heltäckande bild av Järpviks musik, bad jag Jonas att ge sin syn på singeln och varför han valde att producera videon.

– Jag minns att jag hade väldigt låga förväntningar när jag skulle lyssna på låten, men så fort jag tryckte på play och hörde introt så blev jag väldigt glad. Den har något väldigt enkelt men speciellt i sig. Jag tror att det har med rytmen att göra. Den är liksom svängig på ett vemodigt sätt. Jag lyssnade på låten säkert tio gånger i rad innan jag kunde släppa den ett tag.

– Det kändes även som att jag inte förtjänade att göra en video till en så fantastisk låt. Att den var komplett och att jag inte hade någonting alls att tillföra för att förstärka låten för lyssnaren. Jag tror att jag spelade låten minst 500 gånger innan själva videoinspelningen. Det är en singel som är omöjlig att tröttna på. En hit!

Foto: Samuel Isaksson

Foto: Samuel Isaksson

Jag förstår varför Jonas hade låga förväntningar; i teorin är Järpviks låtar och framtoning smått intetsägande, men i samma stund som musiken hörs i högtalarna vänds bilden upp och ner. Ickeattityden blir vinnande. Vemodet segrar över euforin. Anonymiteten får sorgsenheten att bli än starkare och genomträngande.

”Vemod har vi alla. Vissa har närmare till det, andra inte”

– Vemod har vi alla. Vissa har närma till det, andra inte. Jag tycker vemod är vackert och hjälper mig att få perspektiv på livet.

Samuel förstår delvis mitt resonemang om anonymitet, men det är inget som han medvetet fokuserat på.

– Jag kan inte se mig själv agera som en ”typisk artist”. När jag står på scenen gör jag inte det för att underhålla, jag vill bara spela upp min musik. Rörelser, dans och överspändhet kan lätt kännas forcerat och tvingat. Jag gör bara det som jag är trygg med och som passar in i min egna estetiska värld.

Om vi ska börja från början. När väcktes musikintresset? 

– Mina bröder har alltid varit musikintresserade… Jag har fått en massa konstiga skivor när jag fyllt år. När jag gick i tvåan lyssnade jag på Captain Beefheart. Jag fick med andra ord allt gratis, men samtidigt hade jag ingen koll på hitsen. Där var jag nollställd.

– Sedan har mina bröder alltid spelat olika instrument. Det har varit cello, akustisk gitarr och piano.

Vad har Vänersborgs musikscen betytt för ditt eget skapande? Minns att det fanns en massa bra band i början av 2000-talet. 

Division Of Laura Lee [legendariskt Vänersborgsband] skulle spela på ett ställe som heter Café Mic. En av mina bröder var kompis med basistens lillebror och det pratades mycket om bandet som ”spelades på MTV”, säger Samuel och försöker återskapa ursprungskänslan genom att låta exalterad. Det slutade med att jag köpte en bas.

Han fortsätter:

– Sedan gick vi i skolkorridorerna för att ragga folk till band. Till slut blev vi ett gäng. Jag började med akustisk gitarr i tvåan.

Samuel minns dock att det inte fanns någon riktig grogrund för att skapa ett band. Det var inget som gjordes naturligt, men med åren ändrades situationen. Allt fler började spela och det talades om en Vänersborgsscen. Och i denna atmosfär blev det naturligt att fokusera på musik. Punkrockbandet Affordable Hybrid bildades så småningom.

”Jag beställde förmodligen fyra skivor i månaden”

– Alla pengar gick till skivor, skrattar Samuel. Det här samtalet får mig att verka gammal, men det bjuder jag på. Jag beställde förmodligen fyra skivor i månaden. Det är något visst med snygga konvolut, att ha en fysisk produkt.

Vilket band har de snyggast omslagen?

– Jag gillar verkligen Radioheads senaste omslag. Det känns som ett konstverk. Det är kul när det är genomarbetat och klär musiken. bob hund brukar också leverera tycker jag.

Berätta om dina egna skivomslag.

– Det är Kristoffer Hedberg från Easy October som tagit dem. Vår gemensamma historia började lite lustigt. Jag spelade musik i Vänersborg, han spelade i Trollhättan. Från ingenstans skickade han ett mail på Facebook: ”Ska vi mötas på torget för att göra upp?”. Vi hördes fram och tillbaka, skojade lite. Sedan ringde jag honom och sa att jag behövde en chaufför till en Europaturné [Affordable Hybrid]. Han sa absolut! Helt plötsligt reste vi ihop  i fem veckor. Därefter har vi varit polare.

– Och sedan behövde jag pressbilder och Kristoffer är en grym fotograf. Vi fotade lite, men på grund av vädret kom vi inte längre än utanför min port. Vi tog lite bilder och när det började dra ihop sig till omslag så kändes dessa passande, säger Samuel och låter blicken svepa över det tomma scengolvet. Intervjun sker framför Pusterviks stora scen (nedanstående foto är från spelningen).

Och nu har Per Stålberg från Division Of Lura Lee producerat din musik. En av dina stora inspirationskällor. 

– Vi stötte på varandra i en gitarrbutik, det kan ha varit 2004. Jag kom med en Division Of Laura Lee-tröja. Han frågade var jag fått den ifrån och sedan dess har vi varit vänner.

Historien är som tagen ur Nick Hornbys bästsäljare High Fidelity.

– Nu är vi bästa vänner och har band ihop [Pablo Matisse] Men det började men en t-shirt.

Samuel avslöjar att de spelat i en EP, men ännu finns inget släppdatum.

Foto: Samuel Isaksson

Foto: Samuel Isaksson

Du har spelat mycket punk, hur kom du in på Järpvik-poppen?

– Det var ganska naturligt, mina föräldrar älskade exempelvis John Holm. Det blev även mycket Kjell Höglund. Vi satt på skolgården och övade på hans låtar. Gungade och lyssnade på Kjell Höglund. Det var mina bröder som drog med mig på en Höglund-konsert när jag var åtta år. Det förändrade allt.

Samuel blir tyst en kort stund. Frågar om jag känner till John Holm-låten ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg”. Jag nickar.

– Min mamma hade möblerat om i vardagsrummet, pappa gillar inte förändringar. Han kom hem en fredag, satte sig i soffan och sa: ”Sätt på ’Sabbatsberg'”. Det tog ett tag för honom att vänja sig vid förändringen i vardagsrummet.

Vid det här laget har det blivit uppenbart att Samuel är bra på att återberätta historier, fånga en känsla och på så sätt ge minnen nytt liv. Han får det förflutna att hamna i ett nytt och större sammanhang.

”Det har blivit svårare att få ut tankarna ur mitt filter”

Kommer låtskrivandet naturligt? 

– I början gick det av bara farten,  men efter ett par låtar har det tagit lägre tid. Det kan ta flera veckor, nu senast har jag hållit på med en låt i ett halvår. Det har blivit svårare att få ut tankarna ur mitt filter. Har kanske satt ribban högre, de första låtarna är ju som de var från början. Det har bara blivit värre och värre. Nu kämpar jag med meningarna.

– Det blir mest en känsla som jag har för stunden. Jag skriver nästan bara om saker som har hänt i mitt liv.

Känner omgivningen igen sig?

– Jag döljer det nog ganska bra, men de i bandet kan ju fråga ibland. Det går väl att förstå.

Har låtskrivandet förändrats sedan starten?

– För några år sedan var allt väldigt enkelt, nu har det blivit lite mer avancerat. Melodispråket, jag tänker mer som en låt nu, tidigare fokuserade jag på riff. Idag är det ackorden och melodierna som ligger i fokus.

– Jag kommer från en punkig bakgrund, men försöker göra popmusik. En förenklad utvecklingskurva. Punkrocken har ersatts med gubbrock.

Hur gör man för att fånga lyssnarna om inte riffen är lika betydande? Det som får dem att stanna kvar.

– Det har jag inte tänkt på. Jag har inte tänkt på att någon ska tycka om det alls. Men melodierna kommer av sig själv, eller så kommer de inte, skrattar Samuel. Men det började med att jag skojade framför datorn och skulle göra en John Holm-låt.

– I början skämdes jag när jag spelade upp låtarna. Jag tyckte att det var bra, men vågade inte riktigt tro på mig själv. Uppmärksamheten förvånar mig lite grann.

– Men folk stöttade och tyckte att det var bra.

Hur känns det att uppmärksammas av exempelvis GP?

– Det känns ju lite skumt faktiskt, jag hade en tanke att det skulle bli internt, men det är väldigt kul att folk mailar och uppmärksammar det jag håller på med.

Samuel är dock snabb med att påpeka omgivningens betydelse för hans musik och de framgångar som blivit verklighet det senaste året.

– Jag har fått väldigt mycket hjälp av mina producenter. Jag är inte kapabel att tillverka detta själv. Jag har skrivit låtarna, ackorden och så vidare, men slutprodukten är inte densamma som demolåtarna.

Turerna har varit många. Arbetet började med att två låtar spelades in i Welfare Studios (som även ger ut musiken). Därefter drog allt ut på tiden, Samuel åkte till Stockholm, spelade in 8 låtar, och när Welfare återigen visade intresse tog arbetet ytterligare en vändning. Just nu mixas Stockholms-låtarna om i Göteborg. Och där är vi nu. ”Håll mig hårt  i handen” går tillbaka till 2014.

Järpvik kommer in på sitt band och det är verkligen en imponerande samling musiker. Samtliga har synts i andra sammanhang.

Foto: Samuel Isaksson

Foto: Samuel Isaksson

– Och sedan har jag tre producenter i mitt band, poängterar Samuel. Jag är omgiven av begåvade människor. Det är Thomas E. Frank, som gjorde hela sin solodebut Tre månader på egen hand. Gitarristen Joel Eriksson är personen som hjälpte mig i Stockholm och till sist Daniel Johansson. Daniel spelar bas. Det var han som ville höra mina demos.

”Jag är nästan rädd när jag ska byta ackord, chansar mig fram”

– Jag är nästan rädd när jag ska byta ackord, chansar mig fram, säger Järpvik och skrattar. Det är imponerande med personer som verkligen kan spela, som fattar vad de håller på med, det gör ju inte jag. Det går ända att göra bra saker, men det tar nog längre tid. Jag sitter hemma och experimenterar.

Samuel utvecklar sitt arbetssätt.

– Jag brukar sätta mig ner och göra musik som att jag jobbar, lite tråkigt, men det funkar bäst. Lite kontorsliknande.

Blir det inte problematiskt att vara pedantisk i ett band?

– Jag vill ha saker på rätt plats, men det är bara vissa grejer som jag bryr mig om. Jag riktar in mig på vissa saker. Tror inte att någon märker särskilt mycket av min pedantiska sida, men det handlar främst om att jag går efter mina bandpolare och lägger saker på rätt plats.

Och vad händer framöver?

– Det kommer en EP i april med titeln Text-tv. Det är titelspåret på skivan. Låten handlar om en filur som bor i Floby. Jag tänker att han kikar mycket på sidan 377 på text-tv. Tanken var att släppa albumet, men det går lite segt med mixningen. Albumet kommer nog i höst.