The Dillinger Escape Plan är ute på sin avslutande världsturné. Efter 20 år som band, och 18 år sedan den stilbildande debuten Calculating Infinity, har de bestämt sig för att lägga ner när det fortfarande finns energi kvar. Sångaren Greg Puciato beskriver i en intervju att han brutit både det ena och andra benet i kroppen på grund av interaktioner med publiken under bandets extremt energiska liveset. Kvällens spelning är inte heller något energiskt undantag.
Bandets egensinniga genre har blivit kallad många saker och musiken kräver en förklaring innan jag ger mig in på att berätta om deras besök på Debaser Strand. Vid en första lyssning finns det ingen som helst logik i många stycken av Dillingers musik. För den som är ointresserad av den här genren kan det låta rätt och slätt som oväsen, men det är i oväsendet som ett fantastiskt musikerskap kommer fram. Det krävs otroliga musiker för att spela den här typen av musik. Den genrebenämning de blivit mest kända för är ”mathcore”. Jag nöjer mig med den förklaringen. Alltså musik som gör något annat i taktarterna än det vanliga 1, 2, 3, 4.
Och att de är grymma musiker märks tydligt. Om man för en sekund ibland tänker på något annat känns det nästan som att lyssna på en skiva. Alltifrån inledande ”Limerent Death” till avslutande ”43% Burnt” är snortajt. Nästan lite tråkigt tajt emellanåt. Men Dillinger Escape Plan är en riktig käftsmäll till liveakt. Den fullständiga vägg av energi som kommer från scenen i till exempel ”Panasonic Youth” och ”Low Feels Blvd” (och fler), går inte att värja sig mot. Den senare låten visar också hur de klarar att pendla mellan gitarrkakafoni utan dess like och udda taktarter, för att sedan glida över i ett drum- and bass-liknande mellanparti. De bjuder även på låtar som i Dillingers fall endast kan räknas som ballader, i form av till exempel ”Symptom of Terminal Illness”. Första extranumret ”Mouth of Ghosts” visar i de inledande minuterna mer ett släktskap med nattklubbsjazz än mathcore.
Dillinger Escape Plan har blivit kallade för ett av världens bästa liveband och det är ingen idé att ändra på det epitetet ikväll heller. I en av de sista låtarna i ordinarie set står gitarristen Ben Weinman på publiken och spelar, och i avslutande låten innan extranumren kastar sig Greg Puciato ut i folkhavet, blir crowdsurfad bort till baren och avslutar där låten som om det vore en vanlig tisdag.
För ett band som har en otroligt hög lägstanivå är det svårt att sätta något sammanfattande betyg, men enligt bandets egen nivå känns de faktiskt lite trötta och ansträngda emellanåt. Trots det är de fortfarande fruktansvärt bra under hela den dryga timmen långa spelningen. Det säger nog inte så lite om ett band som under 20 år gått från att vara punkslynglar till ett band med rutin. När den avslutande resan så småningom är slut är den över med all värdighet i behåll.
