Foto: Petter Hellman/Rockfoto
I lördags gjorde legendariska Black Sabbath sin sista spelning någonsin. Är det mest logiskt att sörja att en 49 år lång era nu är slut, eller att fira att det äntligen är slut på bråk och nostalgitrippar som för längesen passerat bäst före-datum? Kommer världen att bli sig lik igen?
Låt oss börja med att konstatera att Black Sabbath förändrade världen. En historia utan bandet hade sett helt annorlunda ut. Inte ens nykrönta Super Bowl-drottningen Lady Gaga hade låtit likadant om Sabbath aldrig gjort sitt intåg. Så stor är bandets samlade betydelse.
Låt oss sedan konstatera att inte mindre än tjugofem medlemmar passerade under åren. Antalet olika konstellationer är mångdubbelt, då flera av de tjugofem har varit med vid olika tillfällen. Ozzy Osbourne var till exempel nu med för femte gången.
Noterbart är även det faktum att den nyaste låten på bandets sista spelning var ”Dirty Women” från 1976. Detta trots att de gjorde en hyfsat stabil platta så sent som för fyra år sedan.
Samtidigt är det förstås ojämförligt imponerande att Ozzy, Tony Iommi, Geezer Butler och Bill Ward bara var tonåringar när de skrev några av musikhistoriens viktigaste låtar. Och det är självklart dessa som de flesta vill höra.
Å tredje sidan är det nästan lika ojämförligt sorgligt att Bill Ward av ekonomiska skäl stängdes ute från den sista turnén och inte ens fick hoppa in och trumma när Black Sabbath spelade ”Paranoid” innan de gick av scenen för – troligen – allra sista gången. Att långvarige inhopparen Tommy Clufetos fick göra ett trumsolo sticker så klart extra i ögonen.
Det är något jag sörjer; att världens första och viktigaste hårdrocksband inte kunde höja sig över managern och profitens hunger ens i sina sista skälvande minuter. Det kommer för alltid att vara en del av mina minnen av bandet.
Jag gläds dock åt allt Black Sabbath har betytt. Både direkt och indirekt, såväl personligt som generellt. Vi kommer aldrig att se något liknande igen.
Jag gläds också åt att bandet faktiskt fortfarande levererade, både på skiva och på scenen. Något säger mig att jag inte kommer säga samma sak om den solokarriär som Ozzy Osbourne nu återupptar.
Så, firar vi eller sörjer vi? Jag tycker att det känns bäst att tänka som när en gammal släkting lugnt och stilla går bort. De fick ett långt liv, de uträttade mycket, de efterlämnar många tacksamma själar och de slapp lida innan det tog slut. Låt oss fira det.
Men. Bill Ward borde verkligen fått vara med i lördags.
