Where’s The Music? – ”Nästa låt kommer att bli bättre” (lördag)

Where’s The Music? går in på sin sista dag och visar att festivalen är här för att stanna. Lördagens spelschema är kantat av intressanta nykomlingar, otaliga krockar och fängslande konsertlokaler. Festivalen visar sig från sin bästa sida (krockarna är omöjliga att undvika).

Norrköpings-festivalen är mer eller mindre helt befriad från VIP-personligheter, gigantiska reklampelare och svårtillgängliga konsertlokaler. Stämningen är avslappnad och klubbarna ger en känsla av vanlig lördag, men med adderad festivalstämning. Inte fyllerivarianten, utan ”jag är här för att lyssna på musik”-varianten. Det är dock stor skillnad på Cromwells pub-atmosfär – helt logiskt att vara småsnurrig framför Hundmänniska – och högtidligheten som präglar Hedvigs kyrka. Ett stenkast bort.

Vid tyska torget ligger Hedvigs kyrka; lokalen är rymlig, akustiken värdig en överstepräst och inramningen sedvanligt dyster (den protestantiska kristendomen är sällan munter). Jag inviger lördagen med att se Göteborgsbaserade Sarah Klang. På ytan pastellfärgad countrypop, men med ett djup som imponerar. Rösten ekar över kyrkbänkarna, Jan Bruzdas fönstermålningar vibrerar och publiken sitter hänförd. Dessvärre är det glest mellan besökarna – majoriteten lämnade efter Good Harvest som spelade innan. En konsert som var fullsatt, vilket gjorde att jag fick stå kvar på kyrkbacken.

Uppträdandet är sparsmakat; en orgel sätter tonen och den goda smaken att använda trummaskin ger en varierad känsla. Bandet är nykomponerat, men det är inget som märks. Uppställningen spelade nyligen för ett utsålt Pustervik i Göteborg. I mitten står Klang, redo för större scener och förhoppnings kommer framtida material att dubblera publiken. Potentialen är stor.

Innan jag gör mig redo för att se Magic Potion, Many Voices Speak och Boys på Dynamo/Black Box, passar jag på att småprata med Klangs management. De utlovar en ny singel inom kort.

Stockholmsbandet Magic Potion får den gråmulna inramningen att verka mindre hopplös. Deras slackerpop fungerar bra och det är svårt att ogilla ett lo-fi-anthem som ”Cola Boyys”. Medryckande gitarrpop som tagit lång sovmorgon. Snooze-funktionen är bortkopplad sedan länge.

Many Voices Speak – spelar på Klubb HYMN den 18 mars – skapar en ringlande kö. Smålyssnar på avstånd och kan konstatera att Matilda Mård, som utgör projektet, har fångat helt rätt med sin musik. 80-talsinspirerade soundtracks-låtar med uppdaterade poptoner. Mård sjunger fläckfritt.

Boys gör en habil insats, lite vingligt, men indiepop ska inte låta perfekt. Speciellt inte live. Det ska bli intressant att ta del av uppföljaren till EP-skivorna Kind Of Hurt och Love On Tour. Nora Karlsson, bandets mittpunkt, presenterar en ny låt, men dessvärre ger inte versionen några svar inför framtiden. Det strular en hel del ljudmässigt och Nora meddelar publiken: ”Nästa låt kommer att bli bättre.” Resten av spelningen infriar förväntningarna.

Lämnar Dynamo/Black Box för att besöka Cromwell. Hundmänniska, ett alias för Lovisa Thurfjell, skapar effektiv poppunk och avslutande orgelmonstret ”Ha D Bra (dra åt helvete)” tillhör en av festivalens höjdpunkter. En rungande käftsmäll som får en att slungas tillbaka till slutet av 60-talet. På samma scen skapar Terra en liknande känsla med knäckande singeln ”Här kommer natten”.

Efter Hundmänniskas svettiga avslutning återvänder jag till Hedvigs kyrka. På scen står Slowgold, som fått Sverige på fall genom sitt uppträdande i På spåret förra veckan. Amanda Werne har en röst som passar utmärkt i kyrkomiljö och spelningens 30 minuter borde ha utökats med åtminstone det dubbla. Publiken borde ha fått rösträtt. Amanda frågar nämligen om hon ska utöka setet med en låt, vilket åskådarna bekräfta med att jubla, men arrangörerna dämpar stämningen genom att hytta med hela näven. Dessvärre ger inte dessa stadsfestivaler utrymme för improvisation.

Kvällen avrundas i Värmekyrkan med Hurula. Robert ”Hurula” Pettersson är ett proffs på att skapa uppkäftig rundgångs-stämning med förlorarmentalitet och denna spelning är inget undantag. Jag tackar Norrköping för denna gång.