The Tarantula Waltz – ett alias för Markus Svensson – presenterade sig för omvärlden utan större gester. Debutalbumet från 2007 präglas av återhållsamhet; Markus står tillbaka, för att inte ta plats. Grundstämningen är vemodig och inramningen utmärks av en svartvit estetik, där ljuset har svårt att tränga igenom. 2017, det vill säga 10 år senare, har Markus valt att kliva fram i rampljuset. Han målar sig vit i ansiktet, omslagen görs färgglada och rösten ges plats. Markus tillåter sig att experimentera och ljudbilden vidgas. The Tarantula Waltz spränger sina egna gränser.
Jag antar att spelningar utomlands och möten med artister som The War On Drugs har påverkat utvecklingen, men samtidigt har Markus kvar ena foten i Sverige – med hjälp av Kristian Matsson, mer känd som The Tallest Man On Earth, har ljudbilden nyanserats, men utan att mista vemodet. Gråskalan har dock tonats ned genom en färgsprakande och levande produktion. Musiken har blivit utåtvänd.
Öppningsspåret ”MDMA By The Sea” sätter tonen omedelbart, ruskar om och välkomnar till en värld full av känslor. Minnen glider förbi likt bilder i ett panorama. En lekplats tonar fram, en bild som leder fram till upphovsmannens egna föräldrarskap. Hopp, oro och förtvivlan framträder omvartannat.
Markus har hittat rätt i de flesta avseenden och framför allt engagerar skivan från början till slut. Jag gillar de missanpassade samplingarna, där hiphop möter folkpop, vilket sätter det egna lyssnandet på prov. Visserligen kan jag tycka att ”Turnstiles” är småtråkig, men redan tredje spåret ”Love Is Falling Apart In Each Others Arms” skapar gåshud. Närvaron är total, rösten växer i takt med ljudbilden och en får lust att sjunga med. Det händer inte alltför ofta. Dessvärre hamnar vissa spår i skymundan av de bästa.
10 år efter debuten har The Tarantula Waltz format sitt eget uttryck och jag älskar att de två avslutande låtarna ”Hjalmar” och ”Stockholm Hold You Son” ger mer än vad som först verkar vara fallet. Åtminstone inbillar jag mig det. Rösten i förstnämnda låt tillhör Hjalmar Mehr (1910-1979), som var en socialdemokratisk politiker, främst ihågkommen för att ha förstört stora delar av Stockholm (bland annat Klarakvarteren). Han var inblandad i Almstriden. I ”Stockholm Hold Your Son” sjunger Markus att han saknar Klara utan att ha träffat henne. Texterna är genomgående riktigt bra.
Jag avslutar den här recensionen med ett citat signerat Markus: ”The world is coming to an end, the Antarctic ice is melting faster than ever. We’re fucked.” Berättat för Consequence Of Sound förra året. Det har inte blivit bättre sedan dess, men The Tarantula Waltz nya skiva Blue As In Bliss övertygar på de flesta punkter. Albumet ger hopp om framtiden.
[Woah Dad!, 3 januari]
