Trots att Nothing Feels Natural är Washington D.C-bandet Priests första fullängdare känns det som att de varit med länge. Priests har sedan 2012 haft en stadig utgivning av politiskt laddad punk i EP-form, men det är först i fullängdsformatet som Priests verkligen når sin fulla potential.
Med Nothing Feels Natural vidgar Priests sin ljudbild. Punken rymmer nu även spår av jazz, funk, surfpop och postpunk. Musiken känns mer dynamisk och man ger låtarna utrymme att sträcka ut sig över 3-4 minuter snarare än de komprimerade tvåminuters-långa punklåtarna som tidigare präglat bandets katalog, vilket bidrar till en luftigare produktion.
Timingen för detta släpp är oklanderlig. Trots att skivan inte är explicit politisk så dryper den av hat gentemot politiska och sociala orättvisor, vilket placerar skivan i en samtida kontext som gör att den är nästan smärtsamt relevant. Trots att Priests egentligen bara attackerar senkapitalismen och strukturellt förtryck som de alltid har gjort, utgör de i dessa dagar även ett prefekt soundtrack till den existentiella kris som varje vettig människa genomgår när den scrollar genom ett nyhetsflöde. För trots att de här orättvisorna inte är nya fenomen har de sällan känts så påtagliga i det kollektiva medvetandet som just nu.
Det politiska tillåts dock aldrig vara endast övergripande, utan låtmaterialet förankras hela tiden i något djupt personligt. ”Pink White House” är exempelvis en effektiv nedmontering av den amerikanska drömmen där känslan av att vår livsstil kanske inte ger oss så mycket valfrihet som vi tror är ständigt påtaglig.
”Nicki”, som Katie Alice Greer öppnar med textraden “I don’t make friends easily or naturally, you can blame chemicals or you can blame patriarchy”, byter ilskan mot en för bandet sällsamt lågmäld sårbarhet och den ångestladdade känslan i spoken word-låten ”No Big Bang” grundar sig snarare i mental ohälsa än politisk ilska.
Musikaliskt tar Priests ett stort steg framåt på Nothing Feels Natural. Här finns fortfarande likheter med Sheer Mag, Perfect Pussy och skivbolagskollegorna i Screaming Females och Downtown Boys – men i långt större utsträckning än tidigare är Priests sound deras eget.
Det no wave-doftande öppningsspåret ”Appropriate” mynnar ut i en frijazzig avslutning och saxofonen återkommer sedan både i andningspausen ”Interlude” och mästerligt funkiga avslutningen ”Suck”. Stundtals framstår musiken som den mest självklara blandningen mellan punk och funk sedan ESGs dagar.
Det finns mycket att hämta på Nothing Feels Natural, och det är inte omöjligt att det kommer vara en av de skivor som allra bäst sammanfattar 2017, såväl politiskt som emotionellt.
[Sister Polygon Records, 27 januari]
