På lördag spelar Matilda Wiezell från Stockholmsbandet Melby solo på Klubb HYMN i Göteborg. Samma kväll uppträder Alice b. För att rikta extra ljus mot Matilda stämde vi träff för en fotografering vid Ersta Terassen i Stockholm. Alexander Tillheden bakom kameran.
HYMNs Daniel Andersson passar även på att ställa några snabba frågor inför helgens spelning. Intervjun avslutas med en spellista.
Vad kommer publiken att få höra på lördag?
– Publiken kommer få höra ett urval av låtar skrivna från 2014 och framåt. Texterna handlar om olycklig kärlek, besatthet och en söt hund. Om en önskan att förstå, nå fram. Mina texter kan bli ganska arga och förebrående, på grund av konflikträdsla. Det är lättare att (inte) konfrontera genom text.
Vilka är dina framtidsplaner?
– Mina framtidsplaner är ganska vaga just nu, men jag hoppas få tid att spela in eget material i år, som förhoppningsvis kan släppas i höst eller nästa vår. I alla fall en singel eller EP. Annars kommer jag förmodligen fortsätta lägga upp låtar på SoundCloud. Och givetvis att fortsätta med Melby.
Vad är den stora skillnaden mellan att spela solo och i band?
– Jag började med att spela själv, och har först nyligen vant mig vid hur det är att spela i band. Nu har jag mer scenisk erfarenhet av att spela i band, så det finns fortfarande mycket att vänja sig vid vad gäller att spela solo. Det känns mer självutlämnande, eftersom jag inte kan luta mig tillbaka på medmusiker på samma sätt. Sedan har jag en kompmusiker med mig nu, så ett litet band har jag ändå med mig.
– Men det känns som att texterna betyder mer i solo-sammanhanget, och sättet jag själv spelar på skiljer sig ganska mycket från sättet Are [gitarrist i Melby] spelar. Jag är ju självlärd, och eftersom jag aldrig tagit en lektion blir det mycket att jag härmar teknik, utan så pass mycket koll på teorin som typ Are har. Antar att många singer-songwriters är självlärda kompgitarrister? Jag vet ju inte alltid vilka ackord jag spelar. Sedan är det rent volymmässigt en stor skillnad mellan solo och band, solo blir tystare, och på så vis svårare att maskera. Älskar dock att spela i band.
– Fick ett tips av Aldous Harding, efter hennes spelning på Brooklyn Bar, att tänka såhär innan jag går upp på scen: ”Nothing really matters, but its all worth it, and you know something the audience doesnt know”. Vet inte om jag kommer tänka så men kan ju försöka…
Nedanstående Spotifylista är ett utslag av influenser och vad Matilda har för personliga favoriter. Matilda påpekar att det inte varit lätt att välja låtar, men att alla är tagna ur hennes lyssnar-historia.
Är det någon av låtarna som betytt mer för din solokarriär än övriga?
– ”My Only Child” sticker väl ut iom att den framförs acapella på inspelningen, förutom ett larm precis i början. Jag tolkar texten som en slags påminnelse att våga tro på sina egna övertygelser, trots andra människors ofta konservativa föreställningar och rädslor. En sång om att typ ”vårda sitt inre barn”, skrattar Matilda. Jag minns att jag lånade Nicos Desertshore på biblioteket i Sickla, och det var så jag upptäckte den.
