Då var det dags att summera årets första månad. Här är ett gäng snabbrecensioner av januariplattor vi lyssnat på men inte hunnit med att recensera.
Julie Byrne – Not Even Happiness
FOLK Januari har varit en stark månad för tidlös folk. Ett exempel är NYC-baserade singer-songwritern Julie Byrnes andra skiva Not Even Happiness – en platta som låter som en korsning mellan Laura Marling och Vashti Bunyan ungefär. Som balsam för vintertrötta örön. 8/10
SOHN – Rennen
ELECTRO/R&B Om det vore skivomslaget som skulle betygsättas skulle det ha blivit full pott, men tyvärr lever inte musiken upp till samma nivå. 4AD-signade SOHN rör sig mellan ganska så mainstream electropop och småskruvad r&b. I sina bästa stunder ganska trivsamt, men i längden rätt långtråkigt. En helt ok bakgrundsplatta, men inte så mycket mer än så. 5/10
Cherry Glazerr – Apocalipstick
ROCK Cherry Glazerrs nya skiva levererar verkligen. Förutom självklara singlar, som ”Told You I’d Be With The Guys” och ”Nurse Ratched”, är plattan full av grymma låtar. Punkig rock när den är som bäst. 8/10
Piano Magic – Closure
POSTROCK Piano Magic är ett band som alltid verkat i det fördolda och aldrig fått de framgångar de förtjänar. Detta är deras tolfte album och ska av oklar anledning tydligen bli det sista. Closure är en värdig avslutning, som passande nog även tematiskt utforskar uppbrott och avslut. Det är bitterljuv och episk postrock stilfullt uppbyggd av gitarrer, piano, stråkar, blås och elektronik. Glen Johnson sjunger bättre och mer hjärtslitande än någonsin. Förhoppningsvis kommer många att lyssna. 7/10
Weltesser – Crestfallen
STONER DOOM Denna Floridatrio sägs ha bildats som en hyllning till Black Sabbath och His Hero Is Gone. Att debuten består av superskitig doom är därför självklart. Den som gillar genren bjuds 34 kvalitetsminuter, men som så många av kollegorna har Weltesser svårt att hitta originaliteten och undvika repetition. 6/10
AUSTRA – Future Politics
ELECTROPOP Kanadensiska electropopprojektet AUSTRAs tredje platta växer efterhand. Flera av albumets spår – som vid en första lyssning inte är så mycket mer än trivsam lyssning – blir med tiden till samhällsrelevanta popanthems. Ett träffande soundtrack till en trumpifierad tid. Soundet är inte jätteunikt dock; Katie Stelmanis och c/o låter mer som kollegan Grimes än någonsin. 6/10
Sleater-Kinney – Live In Paris
ROCK Sleater-Kinneys nyinspelade liveskiva Live In Paris sammanfattar på ett snyggt sätt karriären. Stilmässigt låter det som en råare version av den musik vi hört på No Cities To Love och The Woods. Intensivt och energiskt, en skiva som kan få vem som helst att längta efter att se Sleater-Kinney live. 8/10
Emptiness – Not for Music
MÖRKROCK Det verkar hela tiden som att Emptiness bara väntar på att släppa loss och explodera. Eftersom de aldrig gör det, varken i klar melodi eller krossande tyngd, vilar här en hel del passiv aggressivitet. Om producenten, Marilyn Manson-basisten Twiggy Ramirez, har lyft eller sänkt belgarna känns oklart. 5/10
Flo Morrissey and Matthew E. White – Gentlewoman, Ruby Man
FOLKPOP På pappret en ganska intressant cover-skiva. Resultatet faller dock ganska platt. För även om tolkningarna av ”Grease” och ”Suzanne” är rätt så briljanta så hinner Flo Morrissey och Matthew E. White med att fullkomligt slakta låtar som ”Sunday Morning”, ”Thinking Bout You” och ”Everybody Loves The Sunshine”. Är detta verkligen två relevanta samtidsartister? Känns oftast snarare som några glada musikesteter som gått loss på favoriter ur musikhistorien. 4/10
Foxygen – Hang
GLAM Till skillnad från senaste albumet …And Star Power som sträckte sig över två CD:s och 24 låtar är Foxygens nya album, Hang, enbart halvtimmeslångt. Resultatet är betydligt jämnare även om det fortfarande är en stor dos Disneyland över de åtta låtarna, som kanske bäst skulle kunnas beskrivas som montageliknande berg-och-dalbanor där det oblygt flirtas med både 60- och 70-tal. ”Avalon” är ”Waterloo” rakt av, annars är höjdpunkterna de ögonblick då Sam France gör sitt bästa för att imitera David Bowie. 7/10
Allison Crutchfield – Tourist in This Town
INDIEROCK Precis som sin syster Katie (Waxahatchee) är Allison Crutchfield en av samtidens bästa förvaltare av Guided By Voices-riff. Till och med bättre än Robert Pollard själv. På Allisons andra soloskiva närmar hon sig sin tvilling musikmässigt, speciellt i de lugnare spåren. Inget fel med det och det skulle inte heller göra något om det visade sig att de hade en trilling med liknande sound. Världen har nämligen plats för hur många Crutchfields som helst. 8/10
Firewind – Immortals
POWER METAL Klinisk tysk power metal från Grekland låter inte så upphetsande, men Gus G (ex-Arch Enemy/Ozzy Osbourne) bänder sina strängar tillräckligt bra för att hålla det hela på rätt köl. Originaliteten tryter, helt enkelt för att genren nu är så genomarbetad att det inte finns särskilt mycket mer att göra. 6/10
A Projection – Framework
POSTPUNK Det gotiska 2017 har börjat bra. Vi har tidigare skrivit om amerikanska Drab Majestys The Demonstration. Även Stockholmsbaserade A Projection har tagit ett stort steg framåt på sin andra fullängdare. Framework är lika stilren som konvolutet till Joy Divisions Unknown Pleasures. 8/10
Ekpyrosis – Asphyxiating Devotion
DEATH METAL Trots att det här är en debut, är death metal-historiens vingslag konstant närvarande. De flesta band som var stora i genren kring skiftet mellan 80- och 90-tal dyker här upp i en form eller annan. Det betyder också att dessa italienare inte bjuder mycket unikt, men vad gör det när det låter så bra? 7/10
Charlie Cunningham – Lines
FOLKPOP Efter tre fina EP-släpp kom äntligen Charlie Cunninghams fullängdare, fylld med såväl nytt material som det bästa från tidigare alster. Det introspektiva låtskapandet blandas med sydspanska influenser från sångarens tid i Sevilla och skapar ett sound som gör att Cunningham redan nu kan mäta sig med de finaste britterna i samma genre. 8/10
Laster – Ons vrije fatum
POST-BLACK METAL Det finns uppenbarligen både vilja och kreativitet i denna holländska trio, men vad hjälper det när sången stundtals låter som zombierna i spelet Plants vs. Zombies, låtmaterialet spretar som en död julgran, och mix och produktion ofta haltar betänkligt? Frustrerande nog hörs ju potentialen lång väg. 4/10
Natalie Hemby – Puxico
COUNTRY Även om namnet på hennes debutalbum kommer från hemstaden med samma namn är det långt därifrån Natalie Hemby lärt sig det hantverk som låtskrivande är. Flitigt anlitad ”Music Row”-skribent av bland andra Miranda Lambert och det senaste Nashville-stjärnskottet Maren Morris har hon satt sin prägel på åtskilliga plattor. Nu framför hon äntligen sitt eget material under eget namn och det är riktigt bra countrymusik från den ständigt heta staden i Tennessee. 7/10
Delbert McClinton & Self Made Men – Prick of the Litter
BLUES Det sägs att han lärde John Lennon att spela munspel ordentligt. Inte en helt otrolig story, Delbert har varit med en stund. Och kommer man från Lubbock, Texas, vet man inte vad sluta betyder. Hans senaste verk Prick of the Litter är precis allt som kan önskas från Texas-sonen och hans band. Honkytonkigt, bluesigt och alldeles underbart. Delbert lever och det är en väldig tur för oss som inte kan få nog av toner som osar dammiga fält i södra USA. 8/10
The Omnious Circle – Appalling Ascension
DEATH METAL Det finns något odefinierbart här. Musiken är i grunden optimalt moderniserad death metal kryddad med Behemoth och Slayer, men det finns tusentals band som gör liknande saker. Ändå etsar sig portugiserna fast direkt. Kanske är det bara helt enkelt så att urstarkt material faktiskt räcker hela vägen? 8/10
Tift Merritt – Stitch of the World
FOLK Materialet skrevs bland annat på en gård i Texas, låtarna sjöngs in i LA och som musikalisk partner hade Tift Merritt Sam Beam (Iron & Wine). Med de förutsättningarna kunde det väl inte bli annat än fantastiskt? Nej, precis. Välbalanserad och med en ljudbild som både är skör och bestämd på samma gång. 8/10
Kehlani – SweetSexySavage
R&B Kehlani Parrish bjuder stundtals på årets hittills snyggaste R&B – speciellt för den som älskar sitt nittiotal. Tyvärr är SweetSexySavage något ojämn och bland klockrena hits gömmer sig lite för många utfyllnadsspår – låtar som inte borde ha platsat på en platta från den världstjärna som Parrish troligtvis kommer att bli med tiden. 6/10
Bonobo – Migration
ELEKTRONIKA Simon Green, aka Bonobo har länge betraktats som en av den stämningsfulla och långsamma elektronikans främsta företrädare, men de som upplevt honom live eller i intervjuer vet att han trivs lika bra med basen i sin hand och fullt band. Han flyter runt mellan genrerna och vägrar tillhöra ett fack, och påminner därmed en hel del om geniet Quantic. Nya Migration är en fullständigt ljuvlig kavalkad av influenser, idéer och stämningar där det är lätt att hitta nya favoritlåtar mest hela tiden. I grunden elektroniskt, ja, men så lättlyssnat och välgjort att alla borde kunna uppskatta. 8/10
