Atlanta-trion Migos har slagit igenom på bred front, åtminstone på hemmaplan, där musiken, slangen och dansrörelsen ”dab” satt dem på kartan. De är troligtvis inte upphovsmakare till sistnämnda fenomen, men det går inte att blunda för inflytandet. Migos är i blickfånget.
I Soulja Boy-samarbetet ”Yeen Heard” återfinns meningen ”I’m havin’ dab/ Yeah, that mean that I’m swaggin” och singeln ”Look At My Dab” talar sitt tydliga språk. Fotbollsspelare som Neymar och Pogba är kända utövare. Och nu senast nådde Migos förstaplasten på Billboard-listan med singeln ”Bad and Boujee”. Den bästa låten på trions andra studioalbum Culture. Offset, Quavo och Takeoff har påverkat den amerikanska kulturen mer än de flesta och Donald Glover gav dem nyligen epitetet ”The Beatles Of This Generation”.
Mitt första möte med Migos skedde via Drake-remixen av ”Versace” från 2013. Fram till dess – gruppen bildades 2009 – hade trion släppt flera mixtapes och det skulle bli fler. Produktiviteten är imponerande, men studiodebuten Yung Rich Nation släpptes först 2015. Strax innan releasen arresterades medlemmarna för vapen och droginnehav, där Takeoff dömdes till fängelse. Det blev ingen promotionturné.
Debuten håller hög klass, men saknar riktigt bra låtar. Musiken flyter, men det finns inga singlar som nämnda ”Versace” eller snygga ”Fight Night”. Sistnämnda låt klättrade högt på Billboard 2014 (Migos näst högsta listplacering).
Culture har ”Bad and Boujee”, som gästas av Lil Uzi Vert, vars debutsingeln ”Money Longer” blev en av förra årets stora succéer. Ljudbilden är klaustrofobisk, där producenten Metro Boomin fångar en ödesmättat stämning, baserat på tidstypiska synth och trap-influenser. Boomin är personen som anlitas om en ska göra trap.
En annan favorit är ”What The Price”, färgad av en solnedgångs-liknande bluesgitarr och sedan är det bara att följa med. Låten är nedtonad och ett samplat beat sätter ordningen. I bakgrunden hörs ett piano. ”Deadz” tillsammans med 2 Chainz är råare, medan flöjtpräglade ”Get Right Witcha” har ett sanslöst flow. Skivan är varierande, vilket kan bero på antalet producenter, samtidigt är inga låtar malplacerade. Migos har skapat en helhet som engagerar. Vissa partier har dock svårt att matcha de bästa, men dessa stunder är lyckligtvis sällsynta.
[Quality Control Music, 27 januari]
