Konsertlokalen Forbrændingen är placerad inne i en gammal förbränningsugn i Albertslund, c:a 15 km väster om Köpenhamn. Med de välbevarade stål- och betongdetaljerna och närheten till scenen ger den gamla industrilokalen en, i det närmaste perfekt, inramning åt en kväll i retrofuturismens tecken.
Gammal science fiction är en viktig inspirationskälla för kvällens första akt Empathy Test, som för övrigt tagit sitt namn efter metoden att upptäcka ”biologiska robotar” i filmen Blade Runner. Med ”Last Night On Earth” och avslutande ”Here Is The Place” står den unga brittiska duon, för kvällen utökad till en kvartett, för två av de finaste melankoliska synthpopballader jag hört under 2010-talet.
Resten av spelningen flyter långsamt på i samma stil. Det vilar en varm och sentimental, lätt vemodig, känsla över deras analoga down tempo-synthpop. Med starka låtar och Isaac Howlets känslosamma sång (även då han missar de högsta tonerna i ”Holding On”) har Empathy Test potential att nå en lika bred publik som Chvrches.
Det skiljer en hel generation från det unga Londongänget till kvällens huvudakt Mesh. Bristolbandet, som krympte till en duo för tio år sedan, släppte första fullängdaren In This Place Forever för 21 år sedan på svenska ”synthlabeln” Memento Materia. Det är anmärkningsvärt hur konsekventa de har förblivit sedan dess – och hur genomgående hög kvalitet de har hållit genom åren.
Sjunde fullängdaren Looking Skyward (2016) fortsätter, vilket titeln antyder, resan mot en större och mer arena-anpassad ljudbild som de påbörjade med We Collide (2006). Kvällens speltid klockar in en bit över två timmar. Energinivån är hög. Det blandas flitigt från hela karriären. Att låta analoga trummor och gitarrer ta plats i den i övrigt helt elektroniska ljudbilden har varit ett mycket lyckat drag, liksom videoprojektionerna och ljussättningen – två inslag som fanns med i liveshowen redan när jag såg dem första gången på Arvikafestivalen i början av 2000-talet.
Låtstrukturerna och de catchiga melodierna, liksom den ständigt mössklädde sångaren Mark Hockings starka och karismatiska sångstil, har tydliga förankringar i 80-talets brittiska synthpop. Men Mesh är mörkare och tyngre. Ljudpaletten har mer gemensamt med Nine Inch Nails.
De ytterst få gånger de trampar snett är då de avviker från bekvämlighetszonen. I senaste singeln ”Kill Your Darlings” befinner de sig för första gången i det bluesrockiga ingenmansland där Depeche Mode har tenderat att gå vilse de senaste två decennierna. Bland de nya låtarna växer däremot balladen ”Before This World Ends” ytterligare. Och inte minst ”Tactile” som görs i en fullständigt hänförande version. Just då är Mesh mer storslaget än Sixtinska Kapellet.
